Vintersport


Jag bor i Norge. Det har jag gjort i snart sju år. Ännu har jag inte anammat allt av vad det innebär att vara norrman. Jag har knappt förstått att det är VM här i Oslo, men när alla norrmän på jobbet började klaga på att TV:n inte hade några signaler och att det började bli bråttom, så insåg jag att jag är mindre intresserad än vad jag först trodde.
Igår, när detta spektakel äntligen började så stod folk som förstenade framför apparaten, de kunde knappt jobba, och mina fina kollegor är arbetsamma människor som inte drar sig för att lägga i en högre växel.
Jag tittade lite smått, men återgick snabbt till mitt arbete. Jag är nog den person som är mest ointresserad av vintersport av alla här i Norden, och då fick jag alltid se på backhoppning varje gång jag var hemma hos morfar.
Nej, vintersport, eller sport på TV överhuvudtaget är inte min kopp te. Heller inte det som fotografiet ovan föreställer. Cheesecake med röd gelè. Norrmännen älskar detta. Nåja, de flesta i alla fall.

On demand


Här kommer vår nya TV-bänk som jag skrivit om tidigare. Den håller alla våra serier på plats, tillsammans med sonens alla Pippi-filmer.
Några timmar innan bilden togs, så dammsög jag. Jag är noga med dammsugningen och klagar på sambo när han har missat. Smulorna som ligger under bänken har jag inte missat, det har kommit dit efteråt. Jag lovar.

Trippel glädje


Så fantastiskt det är när man har kalla höstkvällar, popcorn på spisen och massor med serier att plöja igenom. Mad Men har jag precis lärt mig att älska, medan vi redan är inne på femte säsongen av Vänner. Medium har jag längtat efter länge, och när både sambo och jag fick fast jobb så kalasade vi lite.
Nu finns det inga ångestkvällar mer, bara mys.

Blank


För någon vecka sedan fick jag fotografera min svägerska igen. Det var alldeles för dåligt väder (läs: soligt) och vi fick gömma oss i tunnlar och fokusera på närbilder.
Det dumma är att jag nu behöver få fotografera oftare än förut, för att jag ska kunna komma längre. Jag sitter fast i att ta likadana bilder och tycker inte att de blir speciellt bra alls. Jag söker på nätet för inspiration, men minns inte vad jag läst om när jag väl står där med kameran i handen och svägerskan redo. Hon kan dessutom inte komma när det passar mig.
Jag behöver frivilliga här i Oslo som vill ställa upp. Någon?

Nu ska jag se på Eurovision Song Contest och skratta.

No money mo’ problem


Där var arbetsvecka nummer ett förbi. Swoosh sade det, och jag sitter nu här, fredagkvällstrött som en gnu med grus i ögonen. Det är en helt annan trötthet som smyger sig på under kvällarna. Jag är inte van att sitta drygt sju timmar framför en dataskärm och koncentrera mig till det yttersta för att fakturor och följebrev ska komma till rätt kund. Jag är inte van att åka buss ensam på morgnarna. Jag är inte van att gå på toaletten själv. Det är en lyx jag lätt kan vänja mig vid, men vet att det bara håller tills jag kommer hem, sedan måste jag tänka på mig själv i andra hand igen.
Jag hade sett fram emot löningsdag, för då brukar vi betala massa räkningar som bara legat och skräpat i en hög, men eftersom NAV inte klarar av att betala ut den summan dem ska den dagen det ska ut, så blir det gråt på bussen och sparkar i snöhögarna. Jag är evinnerligt trött på att aldrig ha tillräckligt med pengar. Om något extra måste köpas så blir det ännu mer minus i kassan. Jag kunde inte undvara att handla lite nya kläder till jobbet, för om jag inte hade gjort det, så hade jag varit tvungen att springa runt i t-shirts och gamla noppriga, trasiga tröjor på det nya jobbet, och jag tror inte det hade uppskattats. Det var en väl använd investering som många kanske tycker var onödig.
Idag hatade jag folk som satt på restaurang och glufsade i sig mat de inte behövt lagat, och heller inte behövt diska tallrikarna, medan jag använde min krona som jag hittade på trottoaren för att betala bussbiljetten så att jag kunde komma hem utan att behöva gå en mil. Jag svor åt alla de som hade överfulla matkassar, medan jag och sambo stod och räknade ut hur mycket pasta och blomkål vi kan köpa för 30 kr. Sedan svor jag åt mig själv, för att jag inte kan förstå hur viktigt det är att ha en fast inkomst. Jag tar hela tiden fel val i livet och därmed får alla runt mig straffas för det. Jag förstår inte att jag inte lär mig. Ska jag behöva bli utkastad på gatan för att äntligen förstå?
Som jag hörde på tv en kväll: ”Pushing thirty and still being broke is not sexy”.

Norska språket i Sverige

Nu kan du äntligen lära dig norska!
SVT1 ska sända ett svenskt program med en norsk programledare vid namn Fredrik Skavlan som är ganska känd här i Norge. På hemsidan till SVT finns det en ordbok där de allra vanligaste missförstånden är uppställda. Guleböj finns tyvärr inte med, men det kan jag varna er svenskar för: det heter faktiskt banan här borta också. Men gurka stavas med slutet först, agurk. Kom ihåg det.

Det jag tyckte var lite tråkigt med inlägget i Dagbladet var alla dessa kommentarer från norrmännen angående hur dåliga vi svenskar är på det norska språket. Journalisten skriver dessutom att han undrar om vi svenskar kommer att klara av att lära oss dessa glosor. Är vi tillräckligt smarta? Eller ska vi fortsätta ”roa oss på deras bekostnad” genom att inte förstå vad de säger.

Jag har ännu inte stött på en norrman som hittar på svenska ord för att han tycker att de låter roliga, men däremot så verkar norrmän tro att vi ibland är lite dumma i huvudet. Det är först nu, efter ca fyra år i Norge som folk inte längre försöker prata svenska med mig, för att de inte tror att jag förstår. Det hoppar in norska ord med en slags svensk brytning, eller tvärtom, då de förklarar att jeg har bodd i Sverige så jeg skjønner alt du sier, og jeg snakker svensk også. När jag sedan pratar svenska i mitt tempo så ser de ut som fågelungar allihopa. Och nickar lite försiktigt.
Om det är ett norskt ord jag inte förstår så frågar jag om dess betydelse. Jag låtsas inte förstå.
Så finns det ju förstås svenskar som pratar svorska. De som tror att de pratar norska, men bara låter fåniga för att de försöker lite för mycket. Men jag hyllar dem för att de försöker.

Det kanske är bra att norrmännen underskattar oss, så att de blir överraskade när vi faktiskt förstår all skit de snackar om oss, och kan bita tillbaka. Ett tips: de gillar tydligen inte att bli kallade norrbaggar.

Och vi svenskar har minst lika många Norgevitsar som ni har Sverigevitsar.