Fotograferingen som försvann

sockerbiten
Jag har stannat upp. Den lilla kreativa förmågan jag använde på att fotografera känns som bortblåst. Under de första 15 veckor som gravid såg jag inte ens på min kamera, så startade jag lite smått att ta bilder på sonen och vad vi gjorde, för att så falla i semesterkoma och inte komma upp igen. Ljuset är helt fantastiskt på kvällarna, hinner jag tänka innan jag svimmar av i sängen runt niotiden varje kväll. Jag hinner inte plocka upp kameran ur väskan innan jag snarkar! Dessutom tycker jag det är otroligt tråkigt att fotografera saker som inte kan röra på sig, antagligen eftersom jag inte kan få det bästa ut av en blomma, en cykel eller ett moln. Jag har inget att skylla på mer än mig själv, och jag är så rädd att jag en dag ska tänka att jag lägger allt av fotografering på hyllan. Snart blir jag tvåbarnsmor, och kommer absolut inte ha tid till att använda min energi på något så tidskrävande som att lära mig fotografera bättre.

Jag vill hitta glädjen och drivet igen, men vet inte var jag ska leta, för mina egna fotografier ger mig ingenting längre.

Bra och dåliga blogginlägg

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Jag ska svara er så fort jag har skrivit färdigt detta inlägg.

Nej, jag ska nog inte sluta blogga. Anledningen till att jag varit så tyst de senaste dagarna är för att jag helt enkelt varit alldeles för trött för att starta datorn och sätta mig och surfa, blogga, vara på Facebook och läsa andra bloggar. Jag har lagt mig vid niotiden varje kväll (förutom på helgen) och somnat ganska fort. Förhoppningsvis kommer energin tillbaka snart. Och förhoppningsvis har jag fina bilder att bjuda på snart. Det är ju vackert krispig höst ute och min kamera skriker på mig. Tills dess får ni njuta av denna gulliga kattunge som jag lekte med för några helger sedan i en mörk källare i Sverige. Jag lekte med den så hela ansiktet svullnade upp. Jävla allergi.

Överskottsenergi – ja tack

Nu är det snart jul, som alla vet. Då ska man njuta, äta så mycket mat att byxorna spricker och umgås med familjen så länge att man inte orkar med dem efter två dagar.

Jag och sambo kom hem från varsitt jobb igår och vi tittade på varandra utan att säga ett ord. Vi visste båda vad vi ville. Sova! Men han lagade julskinka och jag städade. Idag gick han och lade sig med vår son, och jag sitter själv och försöker hålla ögonen öppna. Men förgäves. Det får bli köttbullerullande imorgon eller dagen före dopparedagen istället. Och om det är olagligt, så skjut mig.

Till dess, håll till godo med ett fånigt självporträtt med mitt nya objektiv.

Vuxen

Jag har nu påbörjat min andra universitetskurs genom jobbet. Nu ska jag läsa fem poäng, den förra kursen var ”bara” tre. Jag har fyra böcker, och tre (eller egentligen fyra) obligatoriska inlämningsuppgifter på denna kurs, bara en bok och frivilliga uppgifter på den förra.
Det är med handen på hjärtat jag erkänner att den förra kursen var tung nog. Jag fixade den galant (vilket jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra) och har planer på att vara lika smidig denna gång. Cudos till mig.
Men det är hårt. Heltidsjobbet tar på krafterna, och när eftermiddagens/kvällens bestyr med mat, röj av lägenhet, lek och mys med son är över så kan jag knappt hålla ögonen öppna. Bara idag har jag somnat med boken på näsan två gånger.
När man är vuxen så ska man ju klara av skolan, man ska få godkänt på alla högskoleexamen och göra bra ifrån sig. Jag minns att min styvfar studerade till att bli brandman vid sidan av jobb och tre barn (fast jag var nog ganska självgående), och han klarade varje tenta, varje uppgift med glans.
Vad händer om man inte består? Om man inte får godkänt på examen? Då måste man göra om den, med de förnedrande blickarna i bakhuvudet.

Jag är inte vuxen förrän jag får godkänt på första försöket.

Hösten


Först och främst, tack så mycket för alla fina ord angående förra inlägget. Det var allt från ris, ros, komplimanger och skäll. Jag har nog aldrig fått så många kommentarer på en och samma gång. Ni får inte skämma bort mig. (Jo, gör det, snälla!)

Systrar med familj var och hälsade på i helgen. Vi åt entrecote och handlade massor med barnkläder. Fotografering blev det inte så mycket av med, även om syster nummer två hade ett nytt objektiv som jag kanske vill ha. Jag är tydligen sliten efter nästan tre veckor med sjukskrivning, när jag inte ens orkar med en fotosession. Kan det vara hösten?

På fredag börjar jag nytt jobb. Jag hade planerat att skaffa en tjusig garderob till det tjusiga jobbet, men då dator gått sönder och barn ska ha varma kläder, så får det bli en annan gång. Ny frisyr får vänta det också.

Jag är tydligen släkt med Angelina Jolie. Men det är en annan historia.

Öron


Efter en vecka utan träning och halva jobbdagar så hoppas jag att jag är redo för en ny vecka, och att jag inte tappar träningen nu som det egentligen borde börja ske något. Det är helt klart mycket mer behagligt att komma hem från jobbet och vara där tills man ska upp och jobba dagen efter igen, så att man får tid med barn och sambo och städning och sådant, men träning är ett nödvändigt ont som jag börjat gilla mer och mer. Det vore dumt om en veckas uppehåll ska tvinga mig ned i ”oträningens tid” igen.
Jag är trött. Det är konstaterat.
Jag såg fem minuter av Disneyklassikern Dumbo för någon timme sedan, där Dumbo är ledsen över en förödmjukande show på cirkusen och får besöka sin mor som sitter inlåst. Stora tårar trillade ned för elefantens kinder när han fick vara nära sin mor, och jag grät så jag hulkade i soffan.
Tänk att inte får vara nära sitt barn när man behöver, eller när barnet behöver. Det krossar mitt hjärta att tänka på, och nu kommer det visst ännu en känsloladdad våg över mig…