Lacrimis


Idag har jag varit nära gråten kanske tusen gånger. Alla var det gånger efter att jag blev lämnad ensam hemma med min son när sambo skulle på mässa. Jag och sonen hade det fint och mysigt, så det var inte anledningen till att tårarna knackade på innanför ögonlocken.
Just nu är det för mig en gåta. Men jag antar att det har med att göra att jag aldrig kommer att bli friad till.

Jag ber om ursäkt för alla inlägg med en käftsmäll till bild på mig, men just nu finns det inget annat att publicera.

Ensam

Idag fick jag ett glatt besked på jobbet, ett besked som jag har lust att dela med mina vänner, även om man ska vara försiktig med att skryta om bravader eller vad det nu än måtte vara. Mitt i all dämpad glädjeyra insåg jag att jag inte har någon att dela det med. Jag ringde sambo strax efteråt, och på vägen hem från jobbet ringde jag mor och sedan far för att berätta den lilla nyheten.
Nyheten är inte det som är mest viktigt i detta inlägg, det som är viktigt är att vänner inte växer på träd. På mitt träd är det mäkta glest, och jag tror att de flesta löv fallit av, om inte alla. Inte heller växer det något av de frön jag planterat för att gro nya vänner. Jag har haft otaliga konversationer med min sambo om huruvida man ska bete sig för att få vänner, för det sättet jag rör mig på fungerar i alla fall inte.

Jag vill bara ha någon att ringa, utan att behöva ha något att säga och utan att behöva känna att jag stör. Jag vill få sms och samtal från folk som jag tycker extra mycket om. Jag vill fika, gå på bio, resa och skratta med mina vänner.

Jag har blivit en av de vuxna människor som inga vänner har.

Inget ljus i mörkret


När penicillinet har hjälpt mig komma på fötter i några minuter så har jag haft annat att tänka på under kvällarna. Det har varit mindre ”aj, fan så dåligt jag mår” och lite mer ”aj, fan så ensam jag känner mig”. Låt mig förklara.
Jag är absolut inte ensam, jag har både sambo och barn närmare än vad jag har något annat, men känslan kvarstår ändå. Igår somnade sambo väldigt tidigt då han var trött efter en tuff vecka på jobb och sonen som djupt i sitt eget rum. Idag ska sambo ut med vän och dricka några öl, och sonen sover förhoppningsvis djupt på sitt rum ikväll också.
Då känner jag mig ensam. Jag har ingen jag kan ringa och prata med och det är ingen som ringer för att prata med mig. Messenger är tyst, ingen på Facebook. Då känner jag mig ensam, även om jag vet att jag egentligen inte är det. Jag har ju ingen att konstatera det för, därför måste jag ju vara ensam, när jag faktiskt känner mig ensam. Eller?
Det är farligt att lämna mig ensam med mina tankar, jag kan sönderanalysera allt och bli tokig och klättra på väggarna.

Jag får titta på den fina ljusslingan som jag lagt i fönstret, och fantisera om en familjespäckad jul så jag inte känner mig ensam. Det lyser upp kvällens trista tristhet.

Nuolla perse

Det här med att slicka röv är något jag funderat över. Man kan göra det för att få vänner, pengar och arbete. Sedan måste man fortsätta slicka röv tills den människan kommer på att man inte är ärlig, utan bara är ute efter något. Då sitter man där med rövsmak i käften och luktar illa.
Fan, vad jag hatar folk som slickar röv. Det är aldrig någon som slickar min. De kanske borde prova och se att jag är precis som alla andra, vare sig jag är svensk/norsk eller kan vicka på öronen. Nästa gång ska jag tatuera in ”jag är precis lika mycket värd som alla andra och ska respekterar och talas med” i pannan och ”headbutta” alla som inte läser och gör som det står. För en tatuering är respekt, och det ska respekteras.
Livet känns så respektlöst. Jag förstår inte varför folk inte respekterar mig. Jag kräver respekt, men samlar ändå ihop mig i en dammig liten låda i något hörn efter första ignorerande blicken. Det är som lock för öronen, som skygglappar för ögonen och som tjock gröt i munnen.

Inte konstigt att ingen vill slicka min röv.

Bussvett

Jag tar bussen varje dag till jobbet fram och tillbaka. Jag har pendlat med buss till alla jobb jag har haft, såvida de inte är tillräckligt nära för att gå eller cykla till.
Buss är ett bra medel att använda sig av när man ska ta sig från en plats till en annan. Det är trevligt på morgnarna, att tillsammans med andra morgontrötta norrmän kliva in i en varm buss och åka tillsammans till slutdestinationen som oftast betyder jobb.
Men det som gör mig fundersam är detta med sittplatser. Ofta finns det inte tillräckligt med sittplatser till alla, och många måste stå upp. Jag sitter gärna ner när det finns möjlighet eftersom jag ska ganska långt med bussen, och det verkar som om andra delar min åsikt. Man vill slappa på bussen innan jobbet.
När det då är halvfullt på bussen och jag lyckas sätta mig där det finns en ledig plats bredvid mig så är jag rätt nöjd. Man är ju supersvensk och vill inte tränga sig på andra sin morgonodör, tandkräm blandat med sömniga ögon. Men när bussen blir fullare och fullare så är det fortfarande ledigt bredvid mig. Jag har under många bussresor haft erfarenheten att inse att sittplatsen bredvid mig är den sista på bussen, och att folk hellre verkar vilja stå upp.
När detta scenario inträffar så samtalar jag med mig själv. Vad är det som gör att ingen vill sitta bredvid mig? Jag flyttar in mot väggen för att liksom visa att jag inte är så fet att jag behöver ta upp två sittplatser, jag luktar fräsch tandkräm i munnen om jag skulle behöva andas med öppen mun och jag luktar alltid godast på morgonen eftersom jag duschar då. Jag ser varken sur eller ansträngt glad ut.
Jag han ännu inte till denna dag kommit på vad det är som gör att ingen vill vara min sidospelare på bussen.
Är det bara jag, eller finns det fler av oss som sitter ensamma på bussen med ett osynligt frågetecken över huvudet?

My scary movie


Jag var på väg hem från 7 eleven med en chokladbit i fickan (PMS) då jag började tänka på skräckfilmer. Jag funderade på vilken sorts skräckfilm jag skulle vara i, vilken film skulle göra mig mest rädd.
Jag gillade verkligen inte ”I am Legend”, pga ödsligheten och de där läbbiga muterade människorna som vrålade hela nätterna. Jag gillade inte ”Zombieland” heller, där det var tomt på folk och fullt med läbbiga grejer. Jag minns inte så mycket från ”28 days later”, men jag minns att det var blodtörstiga folk där, samt massa ödslighet.
Så jag kom fram till att om någon skulle vilja göra mitt liv till ett rent helvete så skulle det vara i en film där jag är lämnad helt ensam. Mobilen kan fungera, men ingen svarar. Ingen människa så långt ögat och bilen kan nå. Sambo, sonen och hela familjen är borta.
Hu. Då skulle jag vara rädd.

Anpassning


Nu är vi äntligen färdiga med allt vad gäller flytten. Den gamla lägenheten är urtvättad, nycklarna är levererade och vi väntar bara på eventuell vinst på den. Jag har fokuserat på att få bort mest möjligt skit från den nya lägenheten, men det finns ingenstans att kasta gamla saker, så vi får vackert vänta tills det är dugnad. Alla möbler står huller om buller än så länge, det är svårt att möblera när man han ett barn som hänger i de alldeles för stora byxorna hela dagarna. Min sambo har jobbat massa övertid och hämtat fler lådor som inte fick plats under flytten, så jag har nästan varit ensamstående dessa dagar. Min son har varit extra jobbig och inte velat sova, så det har tärt lite. Men jag är glad att vi äntligen flyttat, och snart så är väl energin tillbaka på det normala igen.

Någon som vill ha en gratis garderob? Bara komma och hämta. Jag har flyttlådor också. Gratis gratis. Only for you, only today.
Nä. Men jag vill gärna bli av med dem. Take it!