Är jag så annorlunda att jag blir normal?

Olja i vatten

Jag har alltid känt mig annorlunda. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Bara ovanlig. Inte heller på ett sätt som gör att jag tror att jag är bättre än alla andra, eller så speciell att jag borde studeras, sättas i en glasbur eller nålas upp på väggen.
För att stilla mina inre tankar brukar jag googla. Jag älskar att googla. Jag googlar på sjukdomar, skådespelare, utveckling hos barn och hur man sköter pelargoner. Jag googlar mig själv, min blogg, mina ex och sist men inte minst varför jag känner mig så annorlunda. Tyvärr har jag inte kommit fram till något bra svar, ej heller något svar till hur man sköter pelargoner eller något saftigt skvaller om en ex-pojkvän.

Så därför tänkte jag skriva en lista på de saker som jag tycker är annorlunda med mig, som jag inte ser hos någon annan. Människor är så jävla rädda att släppa in andra människor i sitt liv, så att de får se sanningen. Sanningen om att det rena hemmet kanske inte är så rent, eller att det är några skelett i garderoben. Människor är så rädda för att visa sitt riktiga jag.

Här kommer min obekväma lista:

Jag älskar att hamstra. När vi är i butiken vill jag alltid köpa med många tvålar,toalettpapper och schampo så att det nästan ser ut som en butik i mina skåp hemma.

Jag har inte varit utomlands sedan 2001. Min sambo och jag aldrig varit på utomlandssemester tillsammans och vi har varit tillsammans i snart tio år. Vi säger att det är för att vi inte har pengar, men kom igen! Det går ju att spara!

Vi har aldrig renoverat vår lägenhet. Det enda vi har gjort är att måla lite, tapetsera och lägga nytt golv i ett av rummen. Och det var inte ens i den lägenheten vi bor i för tillfället, och här har vi bott i över två år!

Jag ser inte grejen med att pumpa mig på mjölk så att någon annan kan ge mitt barn mat, eller så att jag kan dricka alkohol, eller vara ifrån mitt barn under några timmar. Hur alla andra gör, det är deras ensak. Jag behöver få vara nära mitt barn tills jag inte kan vara nära längre.

Jag är egentligen blyg av mig, men i närheten av nya människor så pratar jag mer än någonsin. Helst om saker som ingen annan förstår väldigt mycket av.

Jag älskar att dokumentera. Allt! Och alla! Helst av allt skulle jag bara vilja gå runt och filma och fotografera allt jag och andra gör, så att jag kan se tillbaka på det en vacker dag. Det är nästan så att det blir lite creepy.

Jag är otroligt naiv. Extremt! Jag tror alltid det bästa om alla och kan aldrig tänka mig att någon skulle vilja göra något ont mot någon annan. En gång, när jag bodde i Göteborg kom det fram två kvinnor till mig, drog värsta rövarhistorian och frågade om de kunde få låna 500 kr. De hade ett telefonnummer som jag kunde ringa för att lämna mitt kontonummer så kunde de sätta in pengar dagen efter. Självklart ”rånade” de mig och när jag ringde telefonnumret (efteråt, mitt dumma spån) så sade den damen att hon själv hade varit utsatt för ungefär samma sak. Snacka om att jag kände mig dum. Jag ville ju bara hjälpa.

Jag älskar att tvätta fönster.

Jag älskar också att sortera, rensa upp i gammalt arbete och sortera på nytt. Att skriva listor är lite sensuellt.

Är det någon som känner igen sig, eller har något smaskigt att tillägga om sig själv?

En helt vanlig jävla vardag

cava

Nu måste jag ju tona ner lyxen som framgick av eventet jag var på i fredags. Jag är ju fortfarande samma gamla vanliga, och det är fortfarande lika mycket skit i hörnen även om jag fick dricka cava med vackra damer i några timmar.

Här om dagen satt jag och läste min egen blogg. Ja, jag är så självupptagen att jag gör det ibland. Jag läste hur som helst om vår roadtrip som vi tog i förbindelse med semestern förra året, då vi åkte till Stockholm. Det var mycket jag hade glömt som vi hade gjort, men nu fick jag samma goda känsla som jag hade då vi var ute och åkte. Så eftersom jag hade dokumenterat så noggrant då så ville jag dokumentera en helt vanlig jävla onsdag hos mig.
Så här såg dagen ut – i detalj:

Vaknade 6.15 och knackar på telefonen för att den skulle snooza mer. Släpar mig upp 6.32 och kliver in i duschen som envisas med att bara skölja kallt vatten över min kropp. Jag schamponerar, tvålar in och sköljer ur, kliver ur duschen och i min handduk med norska flaggan på som min lillasyster köpte till mig när hon var i Bulgarien.
Eftersom jag har ett vackert överflöd (läs: helt lagom) av produkter från Sebamed, så smörjer jag in mig från topp till tå med det och känner hur min hjärna ville säga: Du har inte tid med det här! Spola fram till de dagliga bestyren är färdiga och ut kommer sonen sömndrucken ur sovrummet och proklamerar att han måste kissa. Det får han. Han klär på sig (nästan själv) medan han sjunger vad han gör och jag småler för mig själv när jag packar ner hans matlåda. Varm oboy, ägg, yoghurt, två smörgåsar, russin och massa gurka. Vi pratar om allt och ingenting, borstar varandras tänder och småspringer ner till den kalla bilen. Sonen säger att han vill ha en varm bil. Jag instämmer.
Vi hinner ut på stora vägen för att så stå i kö i ca 20 minuter innan jag äntligen får lov att köra i normal hastighet till dagis. Väl där släpper jag av honom på den andra avdelningen och kysser honom hejdå på huvudet. Han är för upptagen för att säga hejdå, det är barn som pärlar vid frukostbordet.
Dagens mest stressiga göromål är färdigt. Jag kastar mig in i bilen och inser att jag har exakt tio minuter på mig tills tåget går från stationen. Vägen till parkeringsplatsen är full med små barn och vägar fulla med is. På något vis hinner jag fram i tid och får till och med en sittplats på tåget.

Jag kommer fram till (här har ni redan slutat läsa va?) jobbet och köper mig en ost, två knäckebröd och en helt ny fruktsmoothie som blir dagens smartaste val. Så äter jag frukosten vid skrivbordet mitt, hälsar på en kollega och påpekar att hon var extra snygg idag, och gör mina arbetsuppgifter lagom till lunch. Då går jag och köper mig älgbiff med potatis och massa gurka och äter även den måltiden vid skrivbordet.

Klockan ett är det möte, och två timmar passerar fort även om jag i starten satt och gäspade högljutt för att det var syrebrist i rummet.
Klockan 16:30 är det hemgång (jobbade ju på lunchen ju, så då kan jag gå tidigare) och jag tar sällskap med min väninna som ska ta tåget åt andra hållet (Drammen). Vi pratar om dagisbarn och lustiga arbetsuppgifter innan vi vinkar av varandra och sätter oss på varsitt tåg. Jag stirrar på telefonen hela vägen till min station utan att registrera vad jag egentligen tittar på. Packar in mig själv i bussen och kliver ur tillsammans med massa andra människor på min hållplats. Jag registrerar dem bara, de registrerar mig.

När jag kommer hem blir sambo rädd när jag smäller i dörren men serverar mig stekt lax, potatis och gurka när jag sätter mig ned vid köksbordet. Vi äter och pratar om våra jobb och jag tänker på hur trevligt det ska bli att få hämta sonen hos sin bästa vän om 30 minuter. Jag Instagrammar inte ens maten. Vi äter med god aptit upp maten och promenerar till bilen hand i hand.
Väl framme hos väninnan så vill först inte sonen åka hem. Han vill måla. Så vill han åka hem, men vi föräldrar måste ju prata lite först. Mamman är ju så trevlig att jag vill ta med henne hem och ha som sällskap.
När vi ska gå ut till bilen ropar väninnan till min son: Jeg er glad i deg! och mitt mammahjärta smälter. Sonen berättar att han har ätit fem korvar och att han ska följa med till väninnans stuga snart, där de ska åka skidor tillsammans. Jag och sambo lyssnar och hummar. Jag frågar om sonen vill bada eller duscha, men han insisterar på att lägga sig med en gång. Han får som han vill.
När vi kommer innanför dörren borstar jag tänderna med en gång på sonen, och han stryker mig över ansiktet som han alltid gör. Han spottar och jag lyfter upp honom så han kan dricka vatten ur kranen. Han kissar, klär av sig och går och lägger sig i sängen. Sambon påminner honom om att han ska säga godnatt till mig och jag får flera minuter till mitt förfogande där han sitter i min famn och jag får krama honom hårt och borra min näsa i hans nacke.

Så vänder jag mig om och sätter min framför datorn och BAM! Här är jag nu.

Hur många av er läste från början till slut?
Hur ser din vardag ut – jag vill veta!

En gång var jag jävligt stor

Amazonasisen

Jag har inget att skriva om – det händer väldigt lite i mitt liv just nu. Men för att det inte ska bli tyst i bloggen så delar jag med mig av ett fotografi. Så här ser det ut där vi bor. Isen delar sig, och bildar Amazonas på lekplatsen. Jag lekte att jag var en jätte och klampade med ett vrål genom sprickan. Det var väldigt roligt tills jag såg att en granne stod ute på balkongen och tittade på mig med en skräckslagen min.

Nu måste jag gömma mig några dagar, så det blir nog inga fler bilder från området. I alla fall tills jag inte skäms mer.

Är förresten med och tävlar på fototävling.nu med denna bild. Önska mig lycka till.

Kan man få för många komplimanger?

Jag har så många bilder på denna dam som jag vill lägga ut. Jag skulle vilja lägga upp alla bilder som inte blev suddiga, eller de få bilderna som hon faktiskt blundar på, men då skulle ni inte få se något annat på en vecka.

Jag har fått många fina kommentarer från bloggare som kommit via Tigerns blogg; hej och tack så mycket för era fina kommentarer. Det sätter jag väldigt stor pris på. Tigern själv har skrivit ett inlägg om mig också, och jag trodde jag skulle trilla av stolen när jag läste det. Några av mina andra bilder som jag inte lagt upp ännu ligger där också.

Nu har jag fått blodad tand och skulle nästan kunna gå fram till vem som helst och fråga om jag får fotografera dem, men det gör jag ju såklart inte. Denna vecka är fullbokad så jag har inte tid att ens tänka på fotografering. Jag får besök från den svenska avdelningen på jobbet imorgon, och så ska jag gå till frisören, studera så det sprutar debet och kredit ur öronen på mig, hjälpa en kollega att flytta och självklart dansa hela natten i mina röda pumps. Jag håller på att bli förkyld, och har vräkt i mig vitlök, c-vitamin och funderar just nu på att gurgla lite konjak – för säkerhets skull. Jag kan bli sjuk på söndag kväll, men inte före det snälla kära kropp.

Om ni gillar bilderna och bor i Osloområdet så ta kontakt. Jag vill gärna fotografera dig. Passa på medan jag är gratis (ho ho, vilket högmod).

Min arm gick nästan av!

Jag ska inte be om ursäkt över att jag bloggar så sällan. Jag vill ju blogga och fotografera!

Jag ska heller inte be om ursäkt över att jag tycker att det är jättesvårt att redigera bilder som är mörka och pixliga på grund av hög ISO.

Det jag däremot ska skriva om är att jag igår klämde armen i hissen på jobbet, som inte ville öppna sig igen. Där stod jag med handen på utsidan och resten av kroppen på insidan, och slet och drog och skämdes som en hund medan de som stod på utsidan undrade vems hand det var (eller kanske vem det var som var så dum att de fastnade i hissdörren). När jag väl fick tillbaka handen så såg den ut som på bilden ovan. Eller kanske inte, bara nästan. Det kändes som om den hade gått av i alla fall.

Och det är fröken K i ett nötskal.

Vad är er höjdpunkt för denna vecka?

Självporträtt bland norska grannar

Jag har aldrig gillat mitt utseende. Oavsett hur smal eller tjock jag varit genom alla år så har jag alltid haft något att klaga på, något att ha komplex över och försöka gömma. Det roligaste är att, även om jag aldrig varit så här tung (förutom graviditeten, men den räknas faktiskt inte) så tycker jag att jag är snyggare nu än vad jag var för tio år sedan. Eller så har jag fått sämre syn, man vet aldrig.

Ikväll har jag suttit och sett igenom olika bloggar. Jag blir avundsjuk på de som lägger ut bilder på sig själva där de ser så avslappnade och coola ut. Deras kläder hänger på dem som om de vore skyltdockor på H&M, och det ser ut som de varit hos frisören och makeup-artisten i några timmar. De kan posera, och det ser inte alls bajsnödigt ut.

När jag får för mig att ta självporträtt så är det inte för att visa upp mina kläder. Det är för att jag inte har någon annan att fotografera. Har jag riktigt tur kanske det blir en rolig eller bra bild som jag kan ha som profilbild på Facebook, men för det mesta så sitter jag mest och gapar med öppen mun, småfnissar eller blir arg för att jag blundade på det enda kortet som jag inte hade femton bilringar på.

Alla bloggerskor måste ju dessutom vara utrustade med en skog bakom husknuten, eller en studio där de kan apa sig i flera timmar. Om jag ska fotografera mig så vågar jag absolut inte ha sambo eller son i närheten, de kan ju tro att jag fått hybris och försöker tapetsera väggarna med min kropp. Jag kan heller inte gå ut, för då finns det en ganska stor risk för att mina 204 grannar ser mig. Och hur ska jag posera? Jag ser ju bara bajsnödig ut? Eller uppstoppad.

Nä, tills jag har fixat en äng med vackra blommor jag kan gömma mig i så får ni vackert se på bilder på andra människor. De kan gärna få hybris av att se sig själva på internet.