Förlossningsrädslan som kommer och går

SucculentJag är gravid i vecka 30 och börjar långsamt vänja mig vid tanken att jag än en gång måste släppa kontrollen över min kropp och pressa fram en hörnsoffa ur ett sugrör. Min förra förlossning var inget att hänga i julgranen, men hur många kvinnor är det som jublar över att föda barn? Jag har dock hört om de stålkvinnor som säger att de utan tvivel skulle kunna föda på löpande band och de som inte aaaaaaaalls tyckte förlossningen var något obehagligt.
Jag delade min första förlossning med mammagruppen några veckor efter födseln, annars tror jag inte att jag pratat så mycket och detaljerat om den. Förrän nu.

När jag skulle gå till barnmorskan för kontroll i vecka 26 så beklagade jag mig över att jag trodde att jag hade förlossningsskräck, eftersom barnmorskan nyktert konstaterade det under förra förlossningen när jag låg och skalv under de första centimeterna. Jag blev helt ärligt livrädd och förstod inte alls hur jag kunde ha förlossningsskräck när jag inte alls var rädd under förlossningen. Så jag fick förlossningsskräck där och då, mellan 3 och 5 centimeters öppning instängd i ett rum tillsammans med en trött sambo och en radio som spelade Queens.

Min nuvarande barnmorska informerade mig om att det är väldigt vanligt att få okontrollerade ryckningar i kroppen under förlossningen, det är kroppen som frigör sig med energi och adrenalin. Detta för att skapa egen smärtlindring till den belastade kroppen. Hon hänvisade mig till Ullevaal, där jag ska föda fram mitt andra barn, och jag fick prata med en barnmorska som har mycket erfarenhet med förlossningsrädda mammor och pappor. Hon lyssnade på hur min version av min förra förlossning var samtidigt som hon läste den lilla förlossningsberättelsen som jag tog med från förra BB, och frågade sedan vad jag ville få höra. Jag ville höra lugnande ord och statistik, och fick mycket bra information om hur man kan göra som andragångsfödande. När jag var färdig med samtalet och kunde gå ut från sjukhuset (jag HATAR sjukhus) så kände jag hur jag skalv inombords som om jag redan varit med om en miniförlossning.

Nu kan jag ligga vaken om nätterna och liksom ha en inre dialog med mig själv, där jag säger åt mig hur jag ska andas under varje värk, vad jag ska skriva i mitt förlossningsbrev och vad jag ska göra om jag får möjlighet under förlossningen. Jag ser verkligen inte fram till förlossningen, men ska definitivt förbereda mig bättre denna gång.

Dessutom har jag ju gjort det en gång tidigare – vilken jävla bedrift!

Fotograferingen som försvann

sockerbiten
Jag har stannat upp. Den lilla kreativa förmågan jag använde på att fotografera känns som bortblåst. Under de första 15 veckor som gravid såg jag inte ens på min kamera, så startade jag lite smått att ta bilder på sonen och vad vi gjorde, för att så falla i semesterkoma och inte komma upp igen. Ljuset är helt fantastiskt på kvällarna, hinner jag tänka innan jag svimmar av i sängen runt niotiden varje kväll. Jag hinner inte plocka upp kameran ur väskan innan jag snarkar! Dessutom tycker jag det är otroligt tråkigt att fotografera saker som inte kan röra på sig, antagligen eftersom jag inte kan få det bästa ut av en blomma, en cykel eller ett moln. Jag har inget att skylla på mer än mig själv, och jag är så rädd att jag en dag ska tänka att jag lägger allt av fotografering på hyllan. Snart blir jag tvåbarnsmor, och kommer absolut inte ha tid till att använda min energi på något så tidskrävande som att lära mig fotografera bättre.

Jag vill hitta glädjen och drivet igen, men vet inte var jag ska leta, för mina egna fotografier ger mig ingenting längre.

Orolig mor

Jag är väl, som de flesta mödrar, ständigt orolig för mitt barn. Om det inte är antalet köttbullar han stoppar i sig, så är det fysiska och psykiska framgångar som ska klaras av, eller varför han väljer att göra si eller så. Det är verkligen sant det dem sade när min son var liten: Du slutar aldrig oroa dig, du byter bara orosmoment. När han var en liten bäbis som inte kunde sitta, gå eller stå trodde jag att han helt plötsligt skulle sluta andas helt utan vidare. Ju äldre han blev desto mer orolig blev jag för att han inte skulle börja krypa, stå eller gå. Han växte upp och både kröp, stod och gick. När jag inte längre kunde oroa mig för det så började jag fundera på om han skulle få vänner på dagis, hur han skulle vara mot andra barn och hur de skulle vara mot honom. Skulle de vara snälla, eller skulle jag bli tvungen att mordhota alla andra föräldrar om deras barn inte behandlade min son för det han var värd?

Där är vi idag. Min son har börjat på ny avdelning, men på samma dagis som han var tidigare. Han har kanske gråtit två gånger när vi lämnat honom, och då har det varit för att han har varit på väg att bli sjuk och vi inte märkt det på honom förrän någon timma senare när han har fått massa feber och vi varit tvungna att åka hem från jobbet.
Men jag kan säga att han aldrig gråtit när vi skilts åt på morgnarna. Det han däremot har börjat med är att säga att han inte vill gå till dagis. Det är äldre barn på nya avdelningen och de är ganska många. Min son är blyg och tyst och gör inte så mycket väsen av sig när han kommer på morgnarna. Ibland viskar han i någon timme innan han börjar prata som vanligt.

Detta är något nytt för mig. Lilla fröken K showade och spexade, och blev inte blyg förrän hon blev vuxen… och det hände väl igår. Jag har inte några vänner här i Oslo som har barn i samma ålder, och ser därför sällan min son leka med jämngamla barn, så när jag fick veta att han var tyst och försynt så blev jag lite frustrerad. Jag började måla upp en bild i huvudet, där han står ensam på skolgården medan de andra barnen leker med varandra och ignorerar honom, för han är ju konstig som inte pratar med dem. Jag såg framför mig hur han skulle leva resten av sitt liv med att hata mig som inte ordnade playdates när han var mindre så att han kunde få öva upp sin sociala kompetens. Jag såg verkligen hur ensam han var, och det gjorde så ont i hjärtat att jag fick svårt att andas.

Så nu söker jag händer som räcker ut till mig. Var är ni, alla blyga och försynta människor som varit tysta som barn men som vuxit upp och haft fantastiska liv? Döda mina orosmoment, uppmuntra mig med fina ord som fin uppväxt, många vänner, ångrar ingenting. Så länge min son inte växer upp och blir som mig så är jag glad, men jag skulle vara ännu mer glad om jag fick veta att det finns lika mycket hopp för blyga barn, som för de barn som står längst fram för att synas.

Flygfoto

Precis här var vi på väg ner och hade kommit in på norskt luftterritorium. Jag hade torkat bort mascaran och gladde mig till att komma ner så jag kunde få pussa på min son och min sambo igen. Jag blev lite rädd när vi sjönk genom molnen då flygplanet skakade lite och kramade min kollegas arm riktigt hårt tills den vänliga flygvärdinnan kom förbi och sade med värme i rösten: ”Detta är helt vanligt, inget att oroa sig för” medan hon stapplade lite fram och tillbaka på grund av turbulensen. Jag är väldigt glad att hon gjorde det, för jag visste inte att det var vanligt, och kanske kan flyga snart igen. Jag vill så gärna resa mer med och utan min lilla familj.

Ännu ett ointressant innehållslöst blogginlägg för att få visa upp en bild som jag tycker är helfräck, för det ser ut som ett täcke av moln.

Jag kan liksom inte koppla bilderna och texterna tillsammans. Jag kan inte göra tutorials eller tips på hur man fotograferar för jag vet knappt hur man gör själv, jag reser inte och kan inte blogga och tipsa om det, jag är usel på att laga mat och kan inte dokumentera det, jag köper sällan nya kläder och gillar inte att posera framför kameran så jag kan inte skriva om det heller. Detta är ju en vardagsblogg, men jag måste göra min vardag mer intressant. Tyvärr är jag en negativ person av naturen och har ibland svårt att se det ljusa och fina i saker, även om jag tar vara på många fina stunder. Jag vill inte blogga om min son hela tiden,  han lyser upp min dag varje dag, men det blir för personligt.

Meningen är ju att någon ska tycka att mina bilder är fina och vilja att jag ska fotografera dem, samtidigt som jag får skriva av mig lite, som en fjortis. Tihi. Jag vill gå på bloggpicknickar och fotografera tillsammans med andra som har samma intressen. Om inte vardagen kom i vägen skulle jag fota hela tiden.

Slutordbajsande för idag.

Jag reser med stil

Imorgon tar jag min packade väska och drar till Örebro (min gamla hemstad) med jobbet efter arbetsdagens slut. Där ska vi på besök till vår svenska version av vårt jobb. Sen ska vi vidare till Stockholm och göra samma sak. Två nätter på hotell, och sedan ska jag övernatta hos dessa finfina människor, innan jag på söndag kväll flyger hem med tårar i ögonen. Nej, jag gillar inte att flyga. Turligt nog har jag en av mina kollegor med sig, men han ska ha med sig sin flygrädda flickvän, så om ni läser i tidningarna på måndag om kaos på Arlanda, då är det förmodligen jag som har ballat ur. Eller flickvännen.

Nu ska jag smygtitta på ett avsnitt av Dexter – min nya favoritserie.

Livet går upp och ner

När jag tog denna printscreen för några minuter sedan tänkte jag inte på hur jag skulle förklara varför jag ville visa den för er nu sju läsare. Jag hade tänkt att visa att det verkar som om min blogg falnar och att det kanske är dags att sätta fart på pressen eller avsluta med ett fyrverkeri. Men sedan tänkte jag på hur folk i min närhet har påpekat de lite mindre goda sidorna vid min personlighet. Inte för att kritisera mig, men för att ge mig en öppnare syn på mig själv. Jag går inte runt och tror att jag är fantastiskt, alltså. Men jag är en person som faktiskt har svårt att bryta mönster, och vanetankar. Jag vill så gärna se annorlunda på saker och ting. Jag hade velat att den där läsaren, som bestämde sig i måndags för att inte följa min blogg längre, skulle få mig att tjuta högt av förtvivlan och sedan bestämma mig för att skriva och fotografera så fantastiskt bra att jag hade blivit lika stor som Foki, Att vara någons fru-Emma eller UnderbaraClara. Men istället gör det där hiskeliga minustecknet mig bara mindre. Mer medveten om mina mindre goda sidor. Mindre stolt över Fac ut vivas.

Jag har bloggat sedan 2006. Visst, då var bloggen mer som ett ställe där jag trampade då och då, men den har alltid varit där for mig som en liten minipsykolog. Eftersom de flesta som läser detta känner mig privat så känner jag mina begränsningar. Jag vill inte skriva vad jag känner och tycker, för det slutar alltid med att jag får en kommentar här eller öga till öga att jag borde sluta tänka som jag gör, se livet lite mer positivt och sluta spela martyr. Men hur är det med dig själv? Vaknade du helt plötsligt upp en dag och tänkte att du skulle tänka annorlunda och så gjorde du det för resten av ditt liv?

Låt mig ha mina dåliga dagar i mina blogginlägg för vad dem är, dåliga dagar. Det enda jag vill är att en vacker dag skriver någon till mig att h*n har samma tankar, eller samma känslor. Jag delar endast med mig för att jag vill att folk ska veta att det inte är rosenrött jämt. Även om man inte har haft en dålig uppväxt, blivit beskjuten i en bakgata eller blivit frisk från en livshotande sjukdom.

Nu ska jag sluta innan jag trycker på fler ömma punkter.

Jag ska börja lösenordsskydda några av mina inlägg, och den som orkar läsa det dravlet kan skicka ett mail till karolinka_@hotmail.com.