Årskrönika 2014 (mycket försenad)

Syskon kollar julklappar

Detta är första tillbakablicken utan en bild på mig, jag har inte EN ENDA bild på mig själv i 2014!

I januari fick ni se första bilden på mitt andra barn, och jag delade också med mig av min förlossningsberättelse.

I februari gick jag väldigt många turer med barnvagn, son och kamera samt lekte med min fjärrutlösare.

I mars fotograferade jag hästar.

I april skrev jag endast ett inlägg, och det var om Hawaiian Tropic.

I maj hade jag tydligen ett mycket spännande liv.

I juni var vi på ettårskalas och jag fotograferade äppelblom.

I juli hade jag en joker på besök och fotograferade Betty, Oslos minsta Top Model.

I augusti fotograferade jag en sångerska.

I september träffade jag Mr. Fredrik, en nakenhund.

I oktober fotograferade jag en dansös, en ettåring och en hund med familj.

I november och december hade jag inte några inlägg, så vi säger att jag var alldeles för upptagen med att vara mamma.

Man kan läsa om årskrönikan för 2009 här, för 2010 här,  för 2011 här, för 2012 här och för 2013 här.

2015 blir ett bra år, ett ännu bättre år.
Gott nytt år!

Årskrönika 2013

fröken K

I januari fick jag fotografera min manliga kollega, och bloggen fick ett uppsving av besökare. Jag funderade även på hur fan folk har råd med sin livsstil, då det kändes som att mina pengar bara rann ur händerna på mig.

I februari delade jag med mig av min nätkärlek till en av de bästa bloggarna jag vet.

I mars var jag på event med Tampons for free och min svenska väninna. Min son gick längdskidor på Holmenkollen, och och fick äran att fotografera en liten tremånaders bebis. Som om inte det var nog, så åkte jag på tur med jobbet och fick vara med om en hundslädestur utan dess like.

I april var jag och min sambo på begravning mitt i självaste påsken. Och så var jag på konsert med Imagine Dragons på Rockefeller.

I maj var jag hemligt gravid och orkade inte blogga en enda gång, can you blame me?

I juni berättade jag om min graviditet och anledningen till min tystnad på bloggen. Jag tipsade om att campa i Norge och gick även över till att fota i råformat.

I juli skröt jag om att jag hade semester och skrev också ett väldigt personligt inlägg om missfall.

I augusti fotograferade jag min väninna i vackra Drammen. Jag filosoferade också vad jag skulle ha gjort idag om jag inte hade haft några barn.

I september fotograferade jag årets sommarfest på jobbet. Jag tappade lusten att blogga helt, men kunde inte hålla mig ifrån bloggen.

I oktober reste jag till Stockholm och fotade min äldsta väninna. Jag skrev om min förlossningsrädsla, och svettades för att fotografera en kopp te.

I november fotograferade jag en annan manlig kollega och bloggen fick återigen ett uppsving.

I december födde jag barn men skrev inte om det förrän i januari. Hrm.

Man kan läsa om årskrönikan för 2009 här, för 2010 här,  för 2011 här och för 2012 här.

2014 blir ett bra år, ett ännu bättre år.
Gott nytt år!

Nybliven förälder – vad nu?

Mor och son

Fyra år sedan

När jag blev mor för snart fem år sedan så var det ingen som talade om för mig hur jag skulle göra för att vara mamma. Det är omöjligt att förbereda sig för den smärtan och kärleken man upplever i att få ett barn. Det är ingen som får exakt samma barn som en annan, så att ha en manual för barn är ganska omöjligt det också.

Men gud så jag saknade någon att rådfråga. Jag började ganska omedelbart efter förlossningen med att ringa till mor och hulka i telefonen, men i ungefär 80% av alla gånger jag ville ringa för att fråga om något så avstod jag. Jag tror hon fick alldeles för många samtal med en snorande dotter i änden. Ett samtal om att han inte sov mer än ca 2 timmar i sträck någonsin kunde lyda:
Jag (med rinnande tårar och snor) – ”Mamma jag har lust att kasta ut honom genom fönstret, men jag vill inte att han ska döööööhh!
Mamma – säger ingenting för att hon försöker hålla sig för skratt.
I efterhand skrattar jag gott åt det samtalet jag också.

Mammagruppen som man blev tilldelad efter födseln gick jag på i starten, och även om de mammorna och barnen var väldigt trevliga och roliga att umgås med, så hade jag aldrig tid med att sitta ned och prata med dem om sånt som nyblivna mammor pratar om. Min son krävde att vara i famnen hela tiden, och jag fick gå och vagga honom för att inte störa de andra.

Så för att liksom kompensera att jag kände att jag saknade någon som jag kunde fråga vadsomhelst, så har jag varit väldigt öppen inför andra nyblivna mammor. Jag känner att jag verkligen vill ge något till de som behöver fråga de där frågorna som de tycker är dumma, men som är helt normalt att tänka på under barnets första levnadsår. Jag inbillar mig att jag (tillsammans med pappan) har lyckats uppfostra min son till något jag vill att han ska ha möjligheten att vara. Han överlevde småbarnsåren trots att jag inte hade en aning om hur man ammade, nattade och bytte blöja på ett barn, han klarade dagisstarten med glans och är nu en otroligt behaglig liten pojke – omtyckt av de flesta.

Om det är någon som känner att den inte har någon att prata med om vadsomhelst, så är jag iallafall här. För att lyssna. Svara. Stötta.

Den där semestern

cykel
Jag tog semester från allt! Jobbet, bloggen, telefonen och kameran. Åt mat, blev fet, badade, fiskade och kramades med vänner och familj. Det var en bra semester.

Kanske jag ska raska på innan vintern kommer, så jag hinner fotografera lite.

Men eftersom jag har så dåligt minne så ska jag uppdatera denna blogg med vad jag gjort denna sommar. Tre veckor ledigt startade med en vecka ensam tillsammans med sonen då sambon jobbade. Vi hann leka hela familjen när han kom hem varje dag, så det gick verkligen ingen nöd på oss.
De första dagarna använde vi på att sova länge på morgnarna – en dag vaknade jag sömndrucket halv tio och ruskade liv i sonen som antagligen hade sovit ännu längre om han fick.
Vi var ute och blåste såpbubblor, lekte med vatten och åkte sparkcykel tills pappa kom hem. Han ville hellre lära sonen att cykla, så jag bjuder på tre bilder från den dagen allt släppte. Sonen cyklade vingligt fram och tillbaka på grusplanen, klarade av att svänga och bromsa och råköra.

skrattande cyklist

Ända tills han snubblade då han skulle av cykeln. Då sprutade både grusiga tårar som snor, och det var dags att gå hem. Men trägen vinner, och sonen cyklade hem på asfalt med ett vakande öga.

gråt

En annan dag ska jag visa det fantastiska hotellrum vi bodde på i Stockholm, min gravidmage som än så länge ser ganska tjock ut, ett besök till Gröna Lund och fiske! Håll i hatten, så spännande!

Kan man skriva om missfall på sociala medier?

Rosa peon

Jag läste ett inlägg i Aftenposten i morse. Det handlade om vad man väljer att lägga ut i sociala medier, och vad man inte lägger ut. Det skrevs om ett Twitterinlägg från en tvåbarnsmor som var glad över att hon satt på ett möte och spontanaborterade, för det var så lång kö till abortkliniken där hon bodde. En fotograf hade fotograferat händer och fötter av sitt döda barn och lagt ut på Facebook. Det skrevs även om Susanne Kaluza, en norsk bloggare som faktiskt bloggat om sina tre spontanaborter helt öppet. Det ena inlägget kan ni läsa här. Jag läste inlägget för att så instämma i allt hon skrev. För de som inte vet, så hade jag en spontanabort i vecka 13, och valde att informera om vad som hade hänt, både på jobb, bland vänner och på bloggen. Om ni vill läsa så gör det här.

Jag kände igen den fysiska smärtan hon beskrev om, och hur hon bara ville gömma sig trots att hon hade barn som hon var tacksam över. Den känslan av att vara misslyckad och att inte få prata om det – det är ju ingen som får missfall på Facebook.

Det var över ett och ett halvt år sedan jag ensam hemma med sonen gick runt i flera timmar med kraftiga värkar och tillslut gick samma väg som Susanne Kaluza. Barnet försvann ner i toaletten, och syntes aldrig mer. Ändå kan jag inte släppa den händelsen, oavsett om barnet var friskt eller inte. Jag fick så många gånger höra att det var naturens gång, och att det inte var något jag kunde göra, för barnet var nog inte friskt. Det är klart att jag förstår meningen med det, men att få höra det sätter ändå djupa spår. Nu går jag runt och tror att samma sak ska hända mig igen, för det finns alltid en risk att det ska hända igen.

Jag tycker att man skal få lov att dela med sig av det man känner sig bekväm med, om man tvekar och ångrar att man bloggat/twittrat/facebookat om något så tänk en extra gång nästa gång. Vill du skriva om att du spontanaborterar, så gör det. Folk skriver så mycket skit på internet att jag blir tokig om jag läser en enda tweet till om hur kvinnor endast ska stå i köket och servera smörgåsar. Tänk på att det du skriver kan läsas av framtida generationer, men var inte rädd för vad din familj ska tycka om du delar med dig av en svår stund som i framtiden kan glädja många andra som också går igenom något liknande.

Vad tycker ni? Ska man verkligen dela med sig av både det positiva och negativa på sociala medier?

Sju år i april

hahahahaha

Något utav det bästa med bloggen är (förutom alla fina kommentarer och människor som lämnar sitt avtryck) att jag kan gå tillbaka i tid och se vad jag gjorde för fem år sedan om jag vill. Självklart skrev jag inte ner allt jag gjorde för sju år sedan, men små minnen kommer tillbaka som jag för länge sedan glömt bort. Och när jag är 65 år och går av med pension så ska jag googla fram min blogg och sitta där och skrocka åt allt jag skrev och vad jag gjorde.

Här kommer då en uppdatering, framtida fröken K:

I april 2006 drömde jag om att få ett fast jobb, tjäna massa pengar och köpa mig en lägenhet med en pelare i. Man kan väl säga att jag uppfyllt den drömmen, fast jag tjänar inte fett med pengar och inte har jag någon pelare heller. Men jag har en balkong som badar i sol på kvällarna.

I april 2007 bloggade jag från jobbet. Det skulle jag aldrig göra idag. Fy på mig!

I april 2008 visste jag inte om jag ville blogga mer, jag hade inte något spännande att skriva om trodde jag. I slutet på maj blev jag gravid med min finaste Emil.

I april 2009 ville jag flytta tillbaka till Örebro med min nyligen utökade familj, och det enda som hindrade oss då var att vi ägde ett radhus.

I april 2010 var jag på konfirmation, och snubben jag fotograferade lekte James Bond tillsammans med sin vän och sin far. Jag önskar att jag kunde fotografera flera söta små konfirmanter.

I april 2011 var jag på Kolmården tillsammans med min lilla familj, mamma och resten av gänget. Det var varmt och de flesta djur var trötta och bara jäste i solen.

I april 2012 bloggade jag lite om vardagen som påskkäring, jag som verkligen förespråkar att alla ska blogga om vardag.

Jag undrar vad april ska ge mig detta år?

Årskrönika 2012

Ett år med frk K

I januari fotograferade jag mina systrar till förbannelse och glömde önska er gott nytt år.

julkort

I februari och mars hade jag tydligen ett liv.

I april var jag frustrerad över mina fotografier, informerade om TFP (på norska) och var med i en fototävling.

på balen

I maj hade jag också ett liv, herregud – hur ska detta gå!?

I juni fotograferade jag min väninna och hennes fina familj i Stockholm och även ett norskt bröllop.

fru

I juli hade jag besök av syster som tillsammans med mig gjorde Oslo osäkert, jag fyllde 30 år och var på semester i Sverige och skrev om h-e-l-a uppehållet.

Klunk

I augusti var jag verkligen ur fokus med min fotografering, min son tog vackra porträtt av mig och jag var såklart en orolig mor.

Heey

I september hade jag tidsbrist, var på Matstreif i Oslo, längtade efter WWPW och visade upp en avslöjande bild på mig själv.

Äpplen

I oktober var jag på Worldwide Photowalk och visade upp mina bästa bilder.

måke

I november fick jag min första vän i Norge, jag längtade till våren och gick på julbord i röda pumps.

röda skor

I december fotograferade jag en svensk tiger i Oslo och hennes vackra gravida väninna.

En gravid kvinna

Man kan läsa om årskrönikan för 2009 här, för 2010 här och för 2011 här.

2013 blir ett bra år, ett ännu bättre år.
Gott nytt år!