Blommor och jag kommer inte överens

Jag har alltid haft svårt för blommor. Kan inte minnas att jag ville plocka dem när jag var liten. Jag var rädd för liljekonvaljer, för en gång på lekis så hade någon sagt att de var giftiga, så man fick inte äta dem. Varför skulle jag äta blommor? tänkte jag, i samma veva som en bukett med liljekonvalj ställdes fram på matbordet. Hur i helvete skulle jag lycka äta utan att buketten skulle falla rätt i min mat nu då?

Min första pojkvän var otroligt romantisk, och gav mig ofta rosor. Varje månad den 25 fick jag ett fint meddelande eller en ros i mitt skåp i skolan. Det var alla möjliga färger och storlekar. Efter nästan tre år var hela min garderob full av torkade rosor, och efter att vi bröt upp så kastade jag dem allihopa. Torkade blommor symboliserar ju döden, och jag ville nog inte bli konstant påmind om vårt fina förhållande varje gång jag öppnade garderobsdörren.

Efter rosvågen var jag trött på blommor. Jag informerade de flesta om att jag inte ville ha rosor, och att jag inte visste vilken blomma jag tyckte om. Om någon vill ge mig en blomma, så köp en krukväxt som jag kan pyssla om, liksom. Tror aldrig jag fick nån krukväxt, men heller inga rosor.

När det kommer till fotografering, så har jag tidigare berättat om att jag så gärna skulle vilja ta ett så pass fint fotografi att jag kan förstora upp det och hänga på väggen. (Att slippa ha samma bilder som alla andra som också drar på IKEA och drar med sig varsin kopia av Audrey Hepburn. Missförstå mig rätt, jag älskar Audrey Hepburn, men jag vill inte tapetsera väggarna med hennes vackra nuna.) Saken är bara den att jag aldrig blir nöjd. Jag tänker hela tiden att jag kan bli bättre, och ta ett ännu bättre fotografi. Jag pressar mig till att fotografera blommor, för det är ju ett vackert motiv. Men som ni ser på bilden ovan, så vill inte blommorna heller vara med på bild. De ogillar mig lika mycket som jag ogillar dem, antagligen.

Studs


Jag gick igenom lite gamla bilder för några dagar sedan, och hittade förvånansvärt många roliga bilder. Dum som jag var så sparade jag bara på några stycken, medan de flesta fick stanna kvar på alla cd-skivor jag bränt dem på.
Jag minns bilden ovan. Jag och min sambo hade bara varit tillsammans i drygt ett år då vi flyttade in till hans syster som hade köpt hus på landet. Vi bodde i ett rum med våra kläder slängda i högar (det var ett försök på att organisera), en madrass på golvet och min dator som jag släpat med mig hemifrån. Jag minns att jag köpt en blomma och en blomkruka som jag ställde i fönstret för att det skulle se mer hemtrevligt ut. Jag minns att jag tyckte att det spökade, och jag ville aldrig vara ensam i huset. Jag minns att vi målade om och jag minns glädjen som infann sig hos både vuxna som barn när det kom upp en studsmatta på den stora gräsplanen. Vi studsade dag som kväll. Vi åt, sov, solade, studsade och drack öl på den.
Vilken familjemedlem!

Förresten, bilden föreställer sambo som studsar på studsmattan i kvällssolen.
Och ja, jag älskade min blomma.

Glöm det

Jag är nog en sådan person som har svårt att lägga saker bakom mig. Rycka på axlarna och gå vidare utan att se mig om. Jag kan älta någonting i flera år om det är ett tillräckligt starkt minne. I övrigt så har jag ganska dåligt minne, kanske för att jag samlar på dåliga minnen och att bara de får plats och puttar ut allt annat.

Jag fick se en bild på mitt ex på Facebook. Jag har samlat ihop praktiskt taget alla där, men pratar inte med någon av dem. Jag har inte sett honom sedan han gjorde slut med mig och mina fötter. Det var faktiskt min fot han ville bara vara vän med, då jag tydligen krävde för mycket. Jag ville gärna veta om han planerade att komma till mig under kvällen, men det blev för mycket för honom, han ville vara impulsiv.
Det var i alla fall vad han hade till svar.
När jag såg bilden på honom så fick jag tillbaka massa minnen, samtidigt som det högg hårt i magen. Jag minns kvällen då vi träffades ”på riktigt”, vi hade nämligen sett varandra förut och pratat, men inte tänkt på varandra. Jag minns de roliga fester han hade, jag minns hans gamla bil och hans trevliga föräldrar som bjöd mig på kebab. Jag minns också hans oändliga gräl med sin bror, hans förmåga att kunna linda alla runt sitt lillfinger och kvällen som han inte ville vara tillsammans med mig mer.
Jag gick ner mycket i vikt efter att han gjorde slut. Det tog ett tag innan jag kom på fötter igen, och fann ett nytt objekt att lägga min kärlek på.

Men jag undrar, kommer man någonsin över någon som har krossat ens hjärta?

Jag älskar min sambo, men denna blomma är till dig

Palt på nytt sätt

Jag har erfarenheten av att man inte äter så mycket blodpudding här i Norge. Folk nästan ryser när de får höra att vi äter det i Sverige. (I alla fall med lingonsylt. Hörde talas om att det fanns norrmän som åt det som dessert, med kanel och socker på.) Fast jag måste erkänna att jag ryser när jag luktar på tran eller får höra talas om folk som äter rå köttfärs. För det gör de i Norge. Äter rå köttfärs rätt från förpackningen och sköljer ner med tran.

Jag köpte blodpudding i Sverige, som jag skulle laga till idag. Tänkte på familjemiddagarna med blodpudding, lingonsylt och kanske en skiva knaperstekt bacon. Och så juice till maten, vilken lyx! Det var inte ofta man fick juice. Då blev blodpuddingen extra god, eftersom det inte är någon idè att dricka mjölk till blodpudding för att järnet inte tas upp i kroppen då man äter kalcium eller något sådant konstigt.

Satt och skar upp blodpuddingen i lagom tjocka skivor, men de föll sönder och samman. Varenda en. Jag provade en större kniv, men de bara smulade ihop sig. Det slutade med att jag satt och hamrade med kniven på blodpuddingsskivorna så det flög bitar runt i hela köket, och det blev spaghetti med köttbullar till middag istället.

Ännu ett utbrott i köket. Vi skyller på graviditetshormonerna.

Livets höst

Inte nog med att jag har slutat blogga, min dagbok som jag så frenetiskt skrev i har ett lager av damm på sig. Jag har varit upptagen med att skriva små snuttar i en femårsdagbok om vad jag gör varje dag. Kom på mig själv med att jag är rätt lik min morfar som på ålderns höst har börjat skriva och lägga in kommentarer på alla saker han har. Det ligger kommentarer i tavelramarna, han har strukit över det mormor har skrivit i fotoböckerna och skrivit in nya minnen. Minnen som ingen vet om de är sanna. Jag undrar om det är ett sätt att minnas vad han gjort, klamra sig fast vid det som en gång var.
Sitter gärna och minns vad jag gjort. Ångrar att jag inte tagit vara på stunden.

Är nu gravid i vecka 30 och har idag haft en hormonattack som inte var av denna värld. Grät bort alla mascara och tryckte i mig en kexchoklad. Till ingen nytta. Jag får inte tillbaka mitt liv som var. Även om jag i några minuter önskade att jag inte var gravid.
Så då får jag väl bara inse att mitt liv är slut, jag kan lika gärna bli en kommentator i min bebis liv.