Det här med att vilja vara anonym

JuniIgår var vi på mammaträff igen, i Vigelandsparken. Vi satt i skuggan och mumsade choklad, såg på våra fina barn och på alla turister som sprang omkring med flaggor och kameror i högsta hugg. Det är lite märkligt att de bara fotograferar oss som satt där och umgicks, utan att fråga oss ens. Jag brydde mig inte så mycket, jag brukar ju vara den som trycker upp kameror i ansiktet på alla jag träffar.

Självklart var det andra barn där – inte bara mina – men jag respekterar att de inte vill fläka ut sina barn på min blogg. Ni får helt enkelt lita på att det blev supersnygga bilder på godbitarna.
EmilJag hittar faktiskt ingen norsk lag om att man inte får fotografera människor på gatan, men enligt svensk lag, Personuppgiftslagen §33 krävs det tillstånd från den avbildade personen om bilden publiceras på internet. Jag är livrädd att någon ska komma och hota mig med att de blivit publicerad på min blogg och att de kräver att jag plockar bort det med detsamma. Vi får hoppas att mina barn accepterar att jag lägger ut bilder på dem. När de inte vill längre, så slutar jag.
Juni batman

Kalaskul

Juni kollarI måndags var jag och min lilla familj på kalas hemma hos Susanna, hennes son fyllde ett år. Vi var utomhus, och vädret hade bestämt sig för att ha uppehåll, och det höll sig genom hela kalaset tack och lov. Det fanns en studsmatta till Emils stora glädje, han gick endast av studsmattan för att äta en pizzabulle och några donuts som Susanna hade bakat. Han hoppade alltså i typ 2,5 timmar. Juni låg på gräsmattan och var strålande förnöjd med att greppa lite gräs och käka.

Juni ler

Allt var supergott, och tårtan var helt underbar att både se på och inmundiga, och jag är inte speciellt förtjust i tårta. Det kan bli lite för gräddigt för min smak, men den här var fräsch, och så vacker att se på. Bara se.

Tårta

Jag tog massa bilder, men hinner egentligen inte lägga ut fler nu. Tror att Sanna lägger upp bilder på sin blogg, så gå in dit och få massa inspiration till ettårs-kalas.

Min sommarhud jublar

PaketIdag fick jag brev hem om att jag hade ett paket på posten som jag kunde hämta. Gissa om jag fick myror i brallan och ville åka och hämta det med en gång. När sambo äntligen kunde ta dottern ur mina armar, så stack jag till posten med en gång och fick detta paket i mina armar.
Paket2Vad kunde det vara för något? Jag tjöt av förväntan när jag packat upp omslagspappret. Vilken fin låda! Och med ett snöre på! Jag kunde inte minnas att jag hade beställt något, vad i all sin dar kunde det vara?
Öppnat paketMitt fräkniga ansikte jublade långt innan jag kunde förstå att jag hade fått produkter från Nivea genom Shesocial och Reddville som också sänder mig gratis tamponger en gång i månaden.
NiveaI paketet låg det en dagkräm, en nattkräm och en cleansing water som tar bort smink men som också tillför fuktighet samtidigt. Jag använder dagligen Niveas Gentle Eye Make-Up Remover för att området runt mina ögon är riktigt känsligt för alla sorters produkter. Den produkten är den enda som jag inte reagerat på, och jag har därför använt den i många år. Nu ska jag prova den nya sminkborttagningsprodukten, och se om den är lika bra. Man behöver inte använda vatten efteråt, och det är bara ett stort plus!
GratisproverEn vecka tidigare hade jag fått en ask med tamponger och gratisprover på dagkrämen från Nivea, men eftersom tampongerna är, ja – använda, så prydde jag hellre produkterna med falska diamanter.
ProdukternaMed känslig hud (som jag skrivit om tidigare), är detta ett fantastiskt bra utskick från Reddville! Jag rekommenderar verkligen att du går med i SheSocial om du bloggar, och att du registrerar dig för gratis tamponger. Det finns i Sverige, Norge och Finland.

Vill du köpa Niveaserien så finns den på H&M, Cubus, Vita och Sparkjøp i Norge.

Tack så mycket till Reddville och till Nivea för de fina produkterna! De kommer väl till användning.

Tropikerna har kommit till Oslo

Hawaiian tropic

Idag ringde det på dörren ganska tidigt, och jag vågade nästan inte öppna, för jag väntade inte besök, och satt i mysbyxor fortfarande. Det var brevbäraren som hade ett paket till mig som var för stort för brevlådan. När jag tackat och tagit emot paketet så rusade jag in i köket och slet upp kartongen. Då trillade en färgkaskad ut, och jag (skadad som jag är) instagrammade genast vad som ramlat ner på köksbordet.

Jag är med i Shesocial och får också gratis tamponger varje månad från Reddville. Det tar bara få minuter att registrera sig, och så får du ett paket tamponger hemskickat varje månad. Hur bra är inte det!?

Det som låg i paketet var solkräm till ansiktet som kan användas under smink, en torrolja som luktar härlig kokos och en body butter att ha efter en varm dag i solen. Det som är så bra är att alla produkter från Hawaiian Tropic är helt ok att använda för oss med sensitiv hud. Gå gärna in på Tradebancos hemsida för att läsa mer om deras produkter.

Nu ska jag smörja in mig och sitta på balkongen hela dagen. Nja, kanske efter att sambo har kommit hem, så dottern slipper sitta i solen och kisa med ögonen.
Tack så mycket till Reddville och till Hawaiian Tropic för de fina produkterna! De kommer väl till användning.

Jag tävlar om alpackatofflor till mitt ofödda barn

Alpacka tofflorSusanna – mamma till Melwin har en finfin julkalender på sin blogg, och jag är självklart med och tävlar. För att öka mina chanser har jag delat på Instagram och nu här i bloggen. Vad med ni också. Dagens lucka är ett par tofflor till bebis, och tofflorna är värda inte mindre än 749,-. Snacka om lyxtofflor. Jag vill också ha ett par!

Skynda och tävla. Alla i Norden kan vara med!

Fac ut vivas behöver hjälp

Blomma

Nu behöver jag er hjälp! Alla ni som blivit fotograferade av mig, eller läser min blogg och ser på alla bilder – hjälp mig!

Jag läste alldeles nyss ett inlägg från den fantastiska fotografen Emelie Ohlsson, som tipsar om sina bästa tips kring marknadsföring. Hon skriver om att hon tagit hjälp av nära och kära för att beskriva vilka slags bilder hon producerar. Det var ett av alla goda exempel hon tog upp, så om du funderar på att ta steget vidare som fotograf så tycker jag du ska läsa vad hon skriver om. Smart tjej.

Jag behöver hjälp med att hitta min nisch. Kan ni beskriva mina fotografier med ett ord eller en liten beskrivning? När det gäller mig själv så är jag kritisk ut till fingerspetsarna, så jag sitter bara och ser på mina bilder utan att få fram ett ord. Men när man som utomstående ser på ett fotografi så är det nog mycket lättare.

Titta gärna igenom mina bilder om ni inte tycker att ni fått en klar bild, eller släng till med det första adjektivet ni kommer på. Jag sitter här i spänning och väntar.

Kan man skriva om missfall på sociala medier?

Rosa peon

Jag läste ett inlägg i Aftenposten i morse. Det handlade om vad man väljer att lägga ut i sociala medier, och vad man inte lägger ut. Det skrevs om ett Twitterinlägg från en tvåbarnsmor som var glad över att hon satt på ett möte och spontanaborterade, för det var så lång kö till abortkliniken där hon bodde. En fotograf hade fotograferat händer och fötter av sitt döda barn och lagt ut på Facebook. Det skrevs även om Susanne Kaluza, en norsk bloggare som faktiskt bloggat om sina tre spontanaborter helt öppet. Det ena inlägget kan ni läsa här. Jag läste inlägget för att så instämma i allt hon skrev. För de som inte vet, så hade jag en spontanabort i vecka 13, och valde att informera om vad som hade hänt, både på jobb, bland vänner och på bloggen. Om ni vill läsa så gör det här.

Jag kände igen den fysiska smärtan hon beskrev om, och hur hon bara ville gömma sig trots att hon hade barn som hon var tacksam över. Den känslan av att vara misslyckad och att inte få prata om det – det är ju ingen som får missfall på Facebook.

Det var över ett och ett halvt år sedan jag ensam hemma med sonen gick runt i flera timmar med kraftiga värkar och tillslut gick samma väg som Susanne Kaluza. Barnet försvann ner i toaletten, och syntes aldrig mer. Ändå kan jag inte släppa den händelsen, oavsett om barnet var friskt eller inte. Jag fick så många gånger höra att det var naturens gång, och att det inte var något jag kunde göra, för barnet var nog inte friskt. Det är klart att jag förstår meningen med det, men att få höra det sätter ändå djupa spår. Nu går jag runt och tror att samma sak ska hända mig igen, för det finns alltid en risk att det ska hända igen.

Jag tycker att man skal få lov att dela med sig av det man känner sig bekväm med, om man tvekar och ångrar att man bloggat/twittrat/facebookat om något så tänk en extra gång nästa gång. Vill du skriva om att du spontanaborterar, så gör det. Folk skriver så mycket skit på internet att jag blir tokig om jag läser en enda tweet till om hur kvinnor endast ska stå i köket och servera smörgåsar. Tänk på att det du skriver kan läsas av framtida generationer, men var inte rädd för vad din familj ska tycka om du delar med dig av en svår stund som i framtiden kan glädja många andra som också går igenom något liknande.

Vad tycker ni? Ska man verkligen dela med sig av både det positiva och negativa på sociala medier?