Blogga om sina barn

Emil med bubblorFör att göra en lång historia kort, så skulle jag snabbt inom min gamla blogg som jag tidigare hade parallellt med denna blogg, där jag bloggade om min sons framsteg. Bloggen var öppen, men jag gjorde den privat för att bara vänner och familj skulle kunna ta del av den, för jag tyckte det blev alldeles för personligt.
Anledningen till att jag skulle in på bloggen var för att leta upp om jag hade några inlägg om hirs, då min väninna Susanna har börjat mata sin son med just hirsgröt. Vi gav vår son hirsgröt, och jag måste erkänna att jag då kände mig som en ganska bra mamma (inte att någon annan är dåligare, men det fick mitt självförtroende som mor att växa). För att jag skulle kunna tipsa vidare så hoppades jag att jag hade något inlägg om just hirsgröt, men icke sa nicke. Det som däremot hände var att både jag och sambo läste igenom många inlägg och skrattade med tårar i ögonen till vad vår son faktiskt gjorde när han var liten.

Jag slutade blogga om Emil när jag fick mitt missfall, jag vet inte varför men kanske jag inte orkade med tanken på att fortsätta som vanligt just då.

Men nu när jag läst igenom så många gamla inlägg så blir jag grymt sugen på att fortsätta blogga om min son och hans framgångar i livet. Visst, han är ingen bebis längre och tar enorma framsteg längre, men han har fortfarande sina moments och jag skulle önska att jag kunde behålla dem allihopa.

Så min fråga är, ska jag fortsätta blogga om min son fast han snart fyller fem? Vad tycker du?

För den som vill se på bloggen så finns den på den här adressen i en begränsad period.

Jag kan inte lura mig själv

Snurrgunga
Vem försöker jag lura? Jag har alltid på något vis dokumenterat mitt liv i form av hemlig dagbok, Helgon eller bilddagboken. Det som hände när jag slutade blogga var att jag istället började bombardera Instagram och laddade ner en app på telefonen som heter Memoir (rekommenderas på det varmaste) för att kunna streama mitt liv till mig själv (och andra). Jag har ett enormt stort behov av att skriva/visa vad jag gjort de flesta dagar, oavsett om det bara är för mina ögon eller för alla i hela världen. På senare år har jag kommit underfund med att jag antagligen fått både den eviga dokumenteringen och fotointresset från min morfar, som inte bara fick sina fotografier publicerade i diverse böcker, han skrev också minidagböcker hela tiden, och när han inte hade tillgång till sina minidagböcker så skrev han på allt han kunde hitta. Det är noteringar på alla fotografier och vykort jag har kvar från honom – och jag slår vad om att han hade älskat Instagram och att kunna blogga ut till hela världen om han hade haft möjligheten.

Så i stället för att känna mig halv när jag går och lägger mig, så fortsätter jag denna bloggcharad för mig själv, och så får de som har lust att läsa och kommentera glädja mig med det.

Dessa två donnor träffade jag en liten stund innan jag fick min ”sista” tjejhelg i Stockholm förra helgen. De måste vara de härligaste barnen i hela Sverige! Bara vänta och se på bilderna på mamman till dessa två charmtroll.

Wiii

Jag vill inte blogga mer

Bubblor

Jag vill inte blogga mer. Jag har tappat lusten att hela tiden försöka skriva, visa bilder och fråga fråga fråga dumma frågor på både blogg och Facebook. Jag får inte den feedbacken jag behöver (feedback är både ris och ros och jag är inte ute efter massa rövslickande) och det enda som händer är att jag spenderar mina kvällar med att kommentera andras bloggar, läsa alla deras kommentarer och känna mig som ett stort fläskigt fel. Eller så sitter jag och frenetisk uppdaterar statistiken och hoppas på att kanske någon tar sig fem minuter av sitt liv till att göra min bloggvärld lite ljusare.

Tack till  er som ansträngt er med kommentarer och gillat min sida på Facebook. Nu kan vi allihopa prioritera andra saker.

Så kan det gå när inte haspen är på

Rosa blomma

Jag… vet inte helt vad jag ska skriva. Jag tog visst en paus på drygt två månader, utan att säga till att jag skulle ta en paus. Det blev en ofrivillig paus, men med förhoppningsvis en bra anledning.

Det visade sig att det var en liten filur i magen som ställde till det för mig. Hen gjorde så att jag blev utomjordiskt trött och fruktansvärt illamående (dygnet runt). Nu, i vecka 15, har jag antingen lärt mig tackla tröttheten/illamåendet, eller så håller det på att avta. Jag hoppas på det sista, för nu är jag ruskigt trött på att gå runt och leta potentiella kräkhörnor hela tiden.

Under denna tvåmånadersperiod har jag bara tafsat på min kamera en enda gång, och det var på Norges nationaldag. Jag har förtvivlat suttit och letat ut en cool/fräck/”tappahakan” bild som jag tänkte bjuda er på, men det sexigaste jag kan erbjuda är denna rosa blomma.

Ni kan ju trösta er med att jag förhoppningsvis får lite fler fotoerbjudanden i framtiden. Jag har en gravid vän som snart ploppar ut en söt liten pojke, och det motivet vet vi ju hur det kommer se ut. Jag har två kusiner till min son som ska fotograferas (fast det blir nog ansiktslösa bilder här på bloggen). Jag ska nog få till ett par roliga bilder till er, så att ni har något att komma tillbaka till.

Är ni redo för min comeback, bloggvärlden?

Sju år i april

hahahahaha

Något utav det bästa med bloggen är (förutom alla fina kommentarer och människor som lämnar sitt avtryck) att jag kan gå tillbaka i tid och se vad jag gjorde för fem år sedan om jag vill. Självklart skrev jag inte ner allt jag gjorde för sju år sedan, men små minnen kommer tillbaka som jag för länge sedan glömt bort. Och när jag är 65 år och går av med pension så ska jag googla fram min blogg och sitta där och skrocka åt allt jag skrev och vad jag gjorde.

Här kommer då en uppdatering, framtida fröken K:

I april 2006 drömde jag om att få ett fast jobb, tjäna massa pengar och köpa mig en lägenhet med en pelare i. Man kan väl säga att jag uppfyllt den drömmen, fast jag tjänar inte fett med pengar och inte har jag någon pelare heller. Men jag har en balkong som badar i sol på kvällarna.

I april 2007 bloggade jag från jobbet. Det skulle jag aldrig göra idag. Fy på mig!

I april 2008 visste jag inte om jag ville blogga mer, jag hade inte något spännande att skriva om trodde jag. I slutet på maj blev jag gravid med min finaste Emil.

I april 2009 ville jag flytta tillbaka till Örebro med min nyligen utökade familj, och det enda som hindrade oss då var att vi ägde ett radhus.

I april 2010 var jag på konfirmation, och snubben jag fotograferade lekte James Bond tillsammans med sin vän och sin far. Jag önskar att jag kunde fotografera flera söta små konfirmanter.

I april 2011 var jag på Kolmården tillsammans med min lilla familj, mamma och resten av gänget. Det var varmt och de flesta djur var trötta och bara jäste i solen.

I april 2012 bloggade jag lite om vardagen som påskkäring, jag som verkligen förespråkar att alla ska blogga om vardag.

Jag undrar vad april ska ge mig detta år?

Jävligt smart och djup titel

TEXT

Jag slutar aldrig att förvånas när jag klickar in på en blogg, och möts av enorma besöksräknare och hundratals läsare på bloglovin, när de flesta inlägg liknar varandra. Många skriver inlägg om att de inte hinner blogga, och att de kommer med nya inlägg senare. Det ser mer ut som ett sms till en väninna än ett noga skrivet blogginlägg.

Detta är sista gången jag ska klaga på sådana saker. Jag förstår bara inte. Jag har inte massa uppdateringar, fotografier som stämmer överens med texten och ibland står det bara skit i mina blogginlägg. Men jag kan inte för mitt liv förstå att hundratals människor tycker det är roligt att veta vad man åt till frukost, vilka läxor man gjorde och hur långt man sprang. Det är det Instagram är till för.

Men jag är väl för gammal för sånt.
Jag ska i alla fall börja skriva mer om fotografering, och visa bilder på saker jag fotograferat. Nu när ljuset äntligen har anammat vardagen så blir det kanske lite lättare.

Vad är det som gör att du återkommer till din favoritblogg?
(Jag blir väldigt glad för kommentarer.
)