Det här med att vilja vara anonym

JuniIgår var vi på mammaträff igen, i Vigelandsparken. Vi satt i skuggan och mumsade choklad, såg på våra fina barn och på alla turister som sprang omkring med flaggor och kameror i högsta hugg. Det är lite märkligt att de bara fotograferar oss som satt där och umgicks, utan att fråga oss ens. Jag brydde mig inte så mycket, jag brukar ju vara den som trycker upp kameror i ansiktet på alla jag träffar.

Självklart var det andra barn där – inte bara mina – men jag respekterar att de inte vill fläka ut sina barn på min blogg. Ni får helt enkelt lita på att det blev supersnygga bilder på godbitarna.
EmilJag hittar faktiskt ingen norsk lag om att man inte får fotografera människor på gatan, men enligt svensk lag, Personuppgiftslagen §33 krävs det tillstånd från den avbildade personen om bilden publiceras på internet. Jag är livrädd att någon ska komma och hota mig med att de blivit publicerad på min blogg och att de kräver att jag plockar bort det med detsamma. Vi får hoppas att mina barn accepterar att jag lägger ut bilder på dem. När de inte vill längre, så slutar jag.
Juni batman

Den dagliga promenaden

Emil hälsarHäromdagen tog jag med mig min son på min dagliga promenad. Han lyste upp det gråa vädret med en gång, och jag hade äntligen något att fotografera. Tyvärr bara med en hand då jag använder andra handen att skjuta barnvagnen framför mig. Men då vädret var helt perfekt för fotografering (mulet) så gjorde det inget att jag inte var helt stabil och stilla när jag knäppte kort för kort.

Emil klättrarEmil klättrade på stora stenar och råkade springa ner för en backe så fort att han ramlade på knäna, men eftersom han nu är fem år så biter han ihop och bara slår lite på det onda, och skuttar sedan vidare.

PromenadSå här ser den trista gråa vägen med alla bilar och hus ut, som jag berättade om i förra inlägget. Visst blir det lite finare med en lila fläck mitt i gatan?

KattSå träffade vi på en katt denna gång också, men den här katten var ännu snabbare än den förra. Om jag inte minns fel så är detta en sköldpaddsfärgad katt, och de har jag hört är ganska sällsynta. Vad säger alla kattexperter?

Emil skuttarSå sprang vi genom skogen som vi alltid gör, och så var vi hemma!

Tack för att ni ville vara med på denna promenaden också. Jag känner mig lite mindre ensam när jag tänker på att det är fler som ser samma utsikt som mig.

Mammas pojke

Mamma pussar Emil
När dottern sover passar jag på att leka lite med sonen (som för övrigt fyllde fem år igår). Vanligtvis sover dottern i ca 28-30 minuter och då hinner jag knappt sätta mig ner i sonens rum och bygga den första legogubben innan hon vaknar igen. Men idag ville hon tydligen sova längre, så då passade jag på att prova den nya fjärrutlösaren som jag fick från min eminenta kollega för många månader sedan. Än så länge vet jag bara vad två av de fem knapparna gör, men så länge den gör som jag vill så är jag nöjd. Synd bara att kameran inte klarar av att fokusera när jag använder utlösaren, det verkar som om jag måste göra det i förväg. Ett engelskt blogginlägg om utlösaren (och just min kameramodell) finns här.

Här är några bilder på mig och sonen. Jag var inte redo för fotografering, och håret är inte tvättat, men jag är ju heller ingen skönhetsbloggare, så håll till godo – det är 100% kärlek i varje bild!

Emil pussar mamma

Hallå?
Mamma svarar i Emils telefon

Ge norska barn mat

Snittar

Jag har, som många redan vet, ett lite komplicerat förhållande till den norska matlådan som barn får med sig på dagis/i skolan. Som svensk så har jag växt upp med varma måltider ända sedan jag var liten, för det har Sverige haft sedan 1946, och inte har landet förklarat sig konkurs efter det eller kollapsat på något sätt. Varm mat på dagis/skola är för mig en självklarhet, men jag visste inte att grannlandet (där jag också har rötter) Norge tog med sig egen mat hemifrån. Och inte vilken mat som helst – smörgås!
När jag flyttade till Norge i 2004 fick jag således en lite smärre chock när jag fick mitt första jobb som kallskänka där jag skulle förse ett företag med lunch. Jag skulle handla maten, laga maten och servera maten. När jag kom in i köket funderade jag länge på hur jag skulle fixa mat till drygt 30 personer (köket var mindre än mitt kök hemma), men när jag fick höra att det enda de ville ha var uppskuret bröd och massa pålägg så gjorde det mitt jobb mycket enklare. Ja, på fredagar skulle de ha våffla då, så en kontakt för våffeljärnet fick jag leta länge efter.

Sedan dess har jag, med en liten paus i Örebro, levt precis som vilken som helst norrman genom att också äta smörgås och små salladstallrikar under alla luncher. Det komplicerade förhållandet till den norska lunchen uppstod när jag fick barn och skulle börja lämna honom på dagis. När han passerat sex månader och började med små måltider så fick han bröd, men även varm mat i alla dess former för att vänja sig vid alla möjliga smaker. Hos dagmamman sände vi med barnmatsburkar och när han började på dagis så fick han matlåda med gårdagens middag som personalen kunde värma i mikrovågsugnen till honom. Han åt alltid med god aptit, och de flesta i personalen tyckte det såg ut som om han verkligen njöt av maten. Så flyttade vi och han började på nytt dagis. Vi fortsatte med matlådorna, och allt verkade vara frid och fröjd – ända tills han fyllde fyra och startade på den andra avdelningen som han går på än idag. Där var de inte så sugna på att värma maten, och de ville helst att vi skulle ta med annan mat som inte behövde förberedas på något sätt. Jag förklarade att han ätit varm mat sedan han var väldigt liten och att vi inte skulle sluta med det nu, för han var en så frisk och stark pojke.

För någon vecka sedan fick jag veta av en i personalen att min son oftast fick kall mat, eftersom de inte hann värma maten till honom. Det tog helt enkelt för lång tid att gå till köket (som ligger kanske fem meter bort), värma maten och gå tillbaka för att kunna ge min son varm mat. Detta har då pågått i ganska lång tid, men vi har inte fått veta något.

Jag blev rasande.

För att göra en redan lång historia kort så har jag fortfarande inte klarat av att konfrontera personalen och chefen (som faktiskt är svensk) tillräckligt, men ska på föräldramöte nästa vecka, och då ska jag be dem förklara sig.

Så nu startar jag en redan startad revolution. Min svägerska lade ut massor med länkar på Facebook där norrmän forskar på om huruvida varm mat är bra för växande barn. Jag hängde genast på diskussionen och hamnade i en dispyt med några norrmän. Jag tänkte berätta lite om den i ett annat inlägg, för det är väldigt intressant. Jag ska också berätta om alla fördelar och vad jag tycker om att norska barn får vänta med att äta sin matlåda till långt ut på eftermiddagen.

För att läsa om forskningen, gå in på denna länk: Mindre slitne med skolemat

Snälla snälla, gå in på Opprop.net och skriv på för Sunn skolemat for alle!

Vad tycker du om dagens matpakke i Norge? Ska norska barn få mat på dagis/i skolan?

 

Nybliven förälder – vad nu?

Mor och son

Fyra år sedan

När jag blev mor för snart fem år sedan så var det ingen som talade om för mig hur jag skulle göra för att vara mamma. Det är omöjligt att förbereda sig för den smärtan och kärleken man upplever i att få ett barn. Det är ingen som får exakt samma barn som en annan, så att ha en manual för barn är ganska omöjligt det också.

Men gud så jag saknade någon att rådfråga. Jag började ganska omedelbart efter förlossningen med att ringa till mor och hulka i telefonen, men i ungefär 80% av alla gånger jag ville ringa för att fråga om något så avstod jag. Jag tror hon fick alldeles för många samtal med en snorande dotter i änden. Ett samtal om att han inte sov mer än ca 2 timmar i sträck någonsin kunde lyda:
Jag (med rinnande tårar och snor) – ”Mamma jag har lust att kasta ut honom genom fönstret, men jag vill inte att han ska döööööhh!
Mamma – säger ingenting för att hon försöker hålla sig för skratt.
I efterhand skrattar jag gott åt det samtalet jag också.

Mammagruppen som man blev tilldelad efter födseln gick jag på i starten, och även om de mammorna och barnen var väldigt trevliga och roliga att umgås med, så hade jag aldrig tid med att sitta ned och prata med dem om sånt som nyblivna mammor pratar om. Min son krävde att vara i famnen hela tiden, och jag fick gå och vagga honom för att inte störa de andra.

Så för att liksom kompensera att jag kände att jag saknade någon som jag kunde fråga vadsomhelst, så har jag varit väldigt öppen inför andra nyblivna mammor. Jag känner att jag verkligen vill ge något till de som behöver fråga de där frågorna som de tycker är dumma, men som är helt normalt att tänka på under barnets första levnadsår. Jag inbillar mig att jag (tillsammans med pappan) har lyckats uppfostra min son till något jag vill att han ska ha möjligheten att vara. Han överlevde småbarnsåren trots att jag inte hade en aning om hur man ammade, nattade och bytte blöja på ett barn, han klarade dagisstarten med glans och är nu en otroligt behaglig liten pojke – omtyckt av de flesta.

Om det är någon som känner att den inte har någon att prata med om vadsomhelst, så är jag iallafall här. För att lyssna. Svara. Stötta.

Vad skulle jag göra utan barn?

son och far

Idag hade jag planerat att fotografera en kollega och hennes son mitt i smeten på Grünerløkka, men då hennes son blev sjuk under natten fick jag helt plötsligt en ”ledig” söndag. Vi har spenderat förmiddagen med att rensa leksaker och kläder i sonens rum, och jag ser klart och tydligt att det behövs mer kläder till den växande ungen. Bebisen i magen får ärva en himla massa kläder, oavsett vilket kön det blir.

Nu har vi en paus i röjandet. Sonen ser på Simpsonsfilmen, pappa sover och jag läser blogginlägg och blir inspirerad som vanligt. En av mina favoritbloggare bloggade om något som inte alls är relevant för det jag tänkte skriva om, utan det var en enda mening som fångade mitt intresse och fick min hjärna till att börja arbeta. En av bloggarens vänner hade ett sommarprojekt – lära sig spela gitarr. Fint, tänkte jag, och råkade lägga till ett antagande som löd: Han är antagligen singel, har i alla fall inga barn och kan spendera hela sin semester med att göra p-r-e-c-i-s vad han vill. Det finns ju en risk för att min tanke är helt fel, men det mesta pekar på att han faktiskt är singel, barnlös och fri att spendera sina medel hur han vill. Så började jag tänka på vad jag skulle ha gjort om jag inte hade barn. Vad jag skulle lägga energi, pengar och tid till. Det har hänt några gånger att sambo har tagit med sig sonen till Sverige för en helg, och då har jag kunnat göra vad jag vill hela helgen. De första timmarna går vanligtvis åt att irra runt i lägenheten och fundera på vad i helvete jag ska göra.

Jag har faktiskt ingen aning om vad jag skulle gjort om jag var barnlös just nu. Hade jag utvecklat fotograferingen ännu mer, fortsatt att gå på gym och kanske haft vänner att umgås med på fritiden? Just nu känns det som jag inte har tid till någon eller något, men jag drömmer om dagar fulla av ingenting att göra. Samtidigt skulle jag inte för något världen ge bort det jag har av vardag. Det är allt jag vet om, och allt jag vill ha.

Hur skulle ditt liv se ut om du hade/inte hade barn?