Oslos minsta Top Model?

Betty svmammaträffen i förrgår så fotograferade jag ju alla barn, men av respekt för barnen och föräldrarna så lade jag inte upp några av de bilderna. Men Bettys mamma sade att det var ok, så jag bokstavligt talat kastade upp bilderna på min nya Facebooksida som jag använder för att bara förmedla alla bilder jag tar. Så här kommer tre bilder av Betty, världens sötaste unge (förutom mina såklart, men det är ju ganska självklart)!

Betty 3Hennes mamma syr jättefina babynest, så ta en titt på hennes tumblr om ni behöver något sådant, eller är ute efter en present till en nyfödd.
Betty 2

Det här med att vilja vara anonym

JuniIgår var vi på mammaträff igen, i Vigelandsparken. Vi satt i skuggan och mumsade choklad, såg på våra fina barn och på alla turister som sprang omkring med flaggor och kameror i högsta hugg. Det är lite märkligt att de bara fotograferar oss som satt där och umgicks, utan att fråga oss ens. Jag brydde mig inte så mycket, jag brukar ju vara den som trycker upp kameror i ansiktet på alla jag träffar.

Självklart var det andra barn där – inte bara mina – men jag respekterar att de inte vill fläka ut sina barn på min blogg. Ni får helt enkelt lita på att det blev supersnygga bilder på godbitarna.
EmilJag hittar faktiskt ingen norsk lag om att man inte får fotografera människor på gatan, men enligt svensk lag, Personuppgiftslagen §33 krävs det tillstånd från den avbildade personen om bilden publiceras på internet. Jag är livrädd att någon ska komma och hota mig med att de blivit publicerad på min blogg och att de kräver att jag plockar bort det med detsamma. Vi får hoppas att mina barn accepterar att jag lägger ut bilder på dem. När de inte vill längre, så slutar jag.
Juni batman

En tvåmånadersfilosof

Juni stirrar

Juni kan, som alla andra barn, fastna med blicken och intensivt stirra på något som vi vuxna inte kan stirra lika fascinerande på. Det kan vara ett fönster, en blomma eller en skugga i taket som fångar barnets uppmärksamhet. Då undrar jag vad de tänker på. Vad är det som försiggår där inne bakom de stora blå? Sysslar de med mindfullness, eller tänker de ut diaboliska planer som innefattar skrikfester på nätterna? Eller är det helt enkelt så att de utvecklas just i det ögonblick hela den lilla kroppen slappnar av och andningen saktar ner en aning, så man kan tro att de sover med öppna ögon.

A penny for your thoughts, Juni.

En mammas önskemål

Juni gäspar

Jag önskar att någon för drygt fem år sedan hade berättat för mig vad som händer när man får barn, och komma med tips på vad man kan göra när ens barn är ledsen och gråter. Då hade jag antagligen inte behövt vandra runt i radhuset med sonen i de allt längre armarna för att få honom att vara nöjd(are). Om någon hade berättat för mig att när spädbarn är trötta så kan de faktiskt också gnugga sig i ögonen, samt dra händerna bakom öronen, så hade det kanske varit lättare för mig att få min son att sova. Om någon hade sagt till mig att jag kunde köpa en bärsjal att sätta sonen i, istället för att bära honom överallt och hela tiden, så hade jag kanske inte tyckt att de första månaderna var helt olidliga. Jag önskar att någon hade sagt till mig att man inte kan amma ett barn så att hen får kolik, när barnmorskan ”snällt” berättade för mig att sonen fick för mycket mat och att det var därför han var orolig på kvällarna.

Jag önskar att jag visste då vad jag vet nu, och att jag kunde ha pratat med mig själv. En barnmorska, en mamma eller en vän med barn sedan tidigare är självklart hjälp att få, men det är inte alltid man vågar fråga det man grubblar på i dagar, kanske veckor.

Jag är tvåbarnsmor, men går på BVC (helsestasjonen) varje fredag för att väga donnan även om jag vet att hon går bra upp i vikt (fyllda bajs- och kissblöjor är en bra signal). Jag pratar alltid med barnmorskorna, och frågar dem alla dumma frågor jag samlat på mig under veckan, även om det är samma frågor varje gång. Jag har till och med bett om att få ett extra möte med min barnmorska, bara för att få prata av mig. För det blir ensamt i lägenheten, även om jag har sonen hemma från dagis, och sambon kommer hem relativt tidigt.

Men det jag önskar mest av allt, är att jag skulle kunna känna mig som den tvåbarnsmor jag är: med massa erfarenhet sedan tidigare, och det lugnet över att jag gör det bästa jobbet jag kan med att ta hand om min dotter, så som jag tog hand om min son. För han överlevde ju…

Har du några bra tips till en blivande moder?

Bebisbubblan sprack

Juni spanarJa, ni fattar väl att det är svårt att slita sig från en sån här donna? Idag var första dagen sedan hon kom till världen för snart åtta veckor sedan som jag tog upp kameran och faktiskt tog mer än en bild. Jag har inte orkat/haft tid/haft lust/kunnat fotografera, och därmed inte blogga heller då jag suttit fast i bebisbubblan. Men idag kände jag faktiskt att jag kunde lägga ner henne i fem minuter för att snabbt ta några bilder. Jag trugade och bad, tjoade och gullade för att få ett leende, men hon är lika snål som sin bror med leenden. De kommer som oftast rätt efter att hon vaknat eller ätit, och så är det tillbaka till minen ovan igen. Ibland undrar jag om jag faktiskt ser ut som en idiot hela tiden, för det är så hon verkar se på mig. En matvagn som bara ser ut som ett pucko.

Jag har så mycket jag vill blogga om nu, och det mesta innefattar föräldraskapet och hur det är att bli mor för andra gången. Vi får se om jag väljer att blogga om det, eller icke. Vi får också se om jag snart tar mig i kragen och bloggar igen. Tack för att du läser!

Förlossningsberättelsen från Ullevaal

Juni

Jag tänkte jag skulle dela med mig av min andra förlossning, eftersom jag tidigare skrivit om att jag hade förlossningsskräck. Tyvärr skrev jag ingen berättelse från min första förlossning, men jag kanske kan knåpa ihop något med hjälp av sambo. Det var ju trots allt nästan fem år sedan jag födde första gången.

Den 17 december bestämde jag mig för att vi skulle klä julgranen tillsammans. Jag, min son och sambo turades om att hänga upp glitter, kulor och på toppen av granen en alldeles för stor stjärna, och jag tänkte för mig själv att det var tur att vi hann klä granen innan det nya syskonet skulle komma. Jag tänkte också att förlossningen kunde sätta igång efter att granen var klädd, då jag var ganska svettig efteråt. Snacka om träningspass! Jag hade också lite förvärkar som jag trodde bara var sådana värkar som flergångsfödande kan få flera veckor innan förlossningen sätter igång på allvar.
När sonen hade somnat laddade jag ner en värkräknare på telefonen och började klocka förvärkarna. De kändes bara som vanlig mensvärk och jag förberedde mig för att ha ont i många dagar. Värkarna kom med allt från 30 minuters mellanrum till tre minuters mellanrum. Jag försökte sova lite, men varje gång jag vände på mig så fick jag en värk. De började göra mer och mer ont och tillslut väckte jag min sambo och frågade om han kunde ringa till Ullevaal. Sagt och gjort, han ringde Ullevaal och de ville att jag skulle komma in med en gång eftersom detta var min andra förlossning och de brukar som regel gå snabbare. Jag blev mycket förvånad över att vi fick komma utan att vattnet hade gått, men packade ner tandborsten i väskan och lade mig bredvid sonen en stund för att sniffa lite kärlek. Farfar kom för att vara barnvakt under natten och 00.30 satt vi i bilen på parkeringen framför Ullevaal och stirrade. Skulle vi ha barn redan? Flera dagar innan BF?

När vi kom in på sjukhuset blev jag hänvisad till ett undersökningsrum där jag blev kopplad till en maskin som mätte värkar och hjärtrytmen till barnet. Jag skulle också trycka på en knapp varje gång jag kände barnet i magen röra på sig. Barnet sov antagligen, för hen rörde bara på sig när jag fick en värk. Efter 30 minuter fick jag äntligen resa mig och gå fram och tillbaka för att andas genom värkarna. Jag drack kolossala mängder med vatten för jag var så himla törstig, och vaggade av och an i det lilla rummet.
Så kom en mjuk och varm dansk sköterska och bad om att få undersöka hur öppen jag var, för att så kunna veta om jag skulle bli uppskickad till ett rum för att invänta aktiv födsel. Jag hade skrivit i mitt födobrev att jag tyckte att de undersökningarna var MYCKET obehagliga och slapp gärna. Hon lovade mig att hon skulle vara väldigt försiktig, men att vi var tvungna att undersöka mig. Mina ben började instinktivt att skaka där jag låg på britsen, och jag spände mig för mycket för att hon skulle kunna undersöka mig ordentligt. Hon försvann iväg en stund, och kom tillbaka med nyheten att jag kunde få ett rum i alla fall, eftersom mina värkar blev tätare och tätare.

Vi blev visade till just det rummet jag satt i för ett tidigare samtal för min förlossningsskräck, och jag kände där och då att jag verkligen inte ville föda i det lilla rummet. En finlandssvensk barnmorska kom in och vi pratade om något jag inte riktigt minns just nu, men det var antagligen om hur mina värkar betedde sig från att det startat med små murrningar och nu hade arbetat sig starkare så att jag var tvungen att röra på mig hela tiden. Vi fick ett annat rum (till min stora lättnad) med ett enormt badkar som de fyllde upp med varmt vatten. De hade läst mitt brev och visste att jag ville bada.

Där låg jag nu i badet med en akupunkturnål mellan ögonen för att slappna av och andas djupt under värkarna. Tillslut blev det alldeles för varmt och min sambo fick öppna ett fönster så att jag skulle stå ut i det varma vattnet. Helt plötsligt sade det *knäpp* i bäckenet och jag kände att det kom lite vatten. Jag ringde på barnmorskan men hon kunde inte se att vattnet hade gått baserat på mängden vatten som rann mellan mina ben. Hon tyckte ändå att jag skulle kliva ur badet för en undersökning. En undersökning till! tänkte jag och mina ben började darra igen. Det tog säkert en timme innan hon äntligen fick ”komma till” och undersöka mig. Jag var då tre cm öppen och var lite besviken över det, eftersom jag tyckte jag hade haft så intensiva värkar länge nog. Jag kunde absolut andas igenom dem, men jag var mycket rädd att vi skulle bli hemskickade hela tiden. Jag trodde fortfarande inte på att jag skulle föda, vilket kanske gjorde mig lugnare än vad jag hade varit annars. Däremot var jag mycket nöjd med att jag klarat av en undersökning utan att spänna mig som en fiolsträng.

7:30 kom anestesiläkaren och frågade om jag ville ha en epidural, och jag tackade snällt ja till det. Allt gick fint, det ilade lite när lokalbedövningen spred sig över ryggen, annars kände jag egentligen ingenting. Jag fick vicka på fötterna och blev sedan lämnad i den där mätapparaten igen, för att se hur barnet i magen hade det. Sambo försökte sova lite, men då var det dags för vaktbyte och en ny norsk barnmorska presenterade sig. Hon tog fram en stor medicinboll och en gåstol som jag använde mig av. När jag satt på bollen och vickade med höfterna fram och tillbaka så hörde vi en annan kvinna illvråla i rummet bredvid. Det var mycket obehagligt, och jag hade svårt att koncentrera mig på min egen smärta när jag hörde henne skrika så högt att hennes röst sprack. Barnmorskan försökte lugna mig och sade att den kvinnan inte hade någon form av smärtlindring alls. Jag tyckte inte att det lugnade mig alls, men så kom hennes barn ut och vi fick höra ett litet barnskrik. Allt hade gått bra!

Tiden gick, och jag gick runt med gåstolen och pustade. Det var fortfarande fullt möjligt att andas igenom värkarna, men jag tyckte de kändes mer på vänster sida än på höger, konstigt nog. Barnmorskan tyckte då att jag skulle pröva att ligga på vänster sida lite i sängen. Hon undersökte mig (denna gång darrade inte mina ben och jag var heller inte rädd) och jag var då sex cm öppen. Efter att ha legat i några minuter och pustat mig igenom värkarna satte det igång på riktigt. Värkarna hopade sig och jag hade problem med att slappna av mellan dem. Jag uttryckte till min sambo att jag inte orkade mer, och barnmorskan sade då glatt att DÅ brukar det inte vara långt kvar! Mellan värkarna bad jag om vatten och sambo fick hämta nytt vatten gång på gång. Jag behövde honom också under varje värk, då han hängde över mig så att jag kunde få vila armarna över hans rygg och klösa lite. Jag fick den där fina bajsnödiga känslan och frågade om jag fick trycka lite. Det tyckte barnmorskan var en väldigt bra idé, och jag fick instruktioner om hur jag skulle krysta mest effektivt.

Under denna korta period med krystvärkar hade jag fortfarande inte riktigt förstått att jag skulle föda barn. Jag hade inte haft tid att bli rädd, och nu låg jag helt plötsligt här och skulle ha barn! Alla irrationella tankar om att jag eller barnet skulle dö var som bortblåst, och jag använde hela kroppen till att krysta ut barnet. Under en paus ropade jag till barnmorskan att om det skulle bli en flicka så skulle hon heta Juni. Eftersom vi inte visste vilket kön barnet hade så kändes det nu lite extra spännande för oss alla. Jag höll sambo i ena handen och min andra hand höll jag på mitt ben för att stödja det under krystandet. Barnmorskan hejade på mig, och bad mig hela tiden krysta lite mer. Så sade hon att hon skulle ringa på barnläkaren och jag antog att det var för att barnet snart skulle komma. Oj, har jag barn inom en timme? frågade jag barnmorskan, och hon skrattade och sade att jag nog skulle ha barn tidigare än det.

Jag krystade och krystade och varje gång jag öppnade ögonen så stod det ännu en person hukat över mitt underliv och såg på hela härligheten. Jag fick en spruta i låret och barnmorskan klippte mig utan att säga till. Jag kände ingenting, och brydde mig egentligen heller inte, för jag var upptagen med att flåsa som en val mellan krystvärkarna. Så helt plötsligt säger den ena läkaren (var fan kom du ifrån?) att barnet ska tas med tång. DÅ blev jag rädd. Jag tittade upp på sambo, som senare sade att han hade sett skräcken i mina ögon, och sade: Hjälp mig. Han försökte lugna mig genom att säga att det skulle gå fint, men då fick jag ännu en krystvärk och läkaren passade på att sätta dit tången. Jag vrålade till och det kändes som om hon hade hela armarna inne och skulle hämta ut barnet med händerna. Så gick det några sekunder, det kändes mycket konstigt där nere och så hördes det helt plötsligt ett barnskrik. Jag hade fött barn! 25 minuter med krystvärkar och plopp!

Barnet blev lagt på mitt bröst med en gång, och jag såg med en gång att det var massa mörkt hår på huvudet. När jag frågade om det var en pojke eller flicka så sade barnmorskan att det hade hon glömt att kolla. Barnmorskan lyfte upp barnet och jag fick se att det var min lilla Juni som äntligen hade kommit. Sambo grät, och jag klappade på mitt lilla fina vackra mirakel som till skillnad från sin alltid lika tysta bror skrek högt och ljudligt tills hon blev inpackad och fick se på sin far och mor. Vi var så lyckliga alla tre över att det äntligen var över och att vi nu var komplett som familj. Juni var den sista pusselbiten som föll på plats kl 11.11 den 18/12-13.

Nu är jag färdig med graviditeter och förlossningar, men om jag hade haft denna förlossning som första förlossning så hade jag absolut inte varit lika rädd inför nästa gång. Även om man är rädd och oroar sig så går det som oftast bra. Be om hjälp tidigt under graviditeten om du känner för det, och skriv ett förlossningsbrev! Det gjorde min förlossning så mycket finare och enklare. Något som jag hade i tankarna under min förlossning var minnet av att jag läste Blondinbellas förlossning. Hon skrev att hon tog kontrollen över förlossningen och på så vis fick en riktig drömförlossning. Jag tänkte, att om hon kan – då kan jag! Och det kunde jag!

Juni

JuniPlopp. Här är min lilla pärla som bestämde sig för att titta ut den 18/12, nio dagar före beräknad tid.

Ytterkläderna hon har på sig hade storebror när han för nästan fem år sedan skulle få komma hem för första gången. Jag försökte ta en liknande bild, men detta var den enda bild som inte var helt suddig. Kanske epiduralen tog bort alla mina fotokunskaper?

Snart kommer förlossningsberättelse, och förhoppningsvis kan jag återvända till bloggen ganska snart. Jag finns på Instagram så länge!