Fotograferingen som försvann

sockerbiten
Jag har stannat upp. Den lilla kreativa förmågan jag använde på att fotografera känns som bortblåst. Under de första 15 veckor som gravid såg jag inte ens på min kamera, så startade jag lite smått att ta bilder på sonen och vad vi gjorde, för att så falla i semesterkoma och inte komma upp igen. Ljuset är helt fantastiskt på kvällarna, hinner jag tänka innan jag svimmar av i sängen runt niotiden varje kväll. Jag hinner inte plocka upp kameran ur väskan innan jag snarkar! Dessutom tycker jag det är otroligt tråkigt att fotografera saker som inte kan röra på sig, antagligen eftersom jag inte kan få det bästa ut av en blomma, en cykel eller ett moln. Jag har inget att skylla på mer än mig själv, och jag är så rädd att jag en dag ska tänka att jag lägger allt av fotografering på hyllan. Snart blir jag tvåbarnsmor, och kommer absolut inte ha tid till att använda min energi på något så tidskrävande som att lära mig fotografera bättre.

Jag vill hitta glädjen och drivet igen, men vet inte var jag ska leta, för mina egna fotografier ger mig ingenting längre.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s