Kan man skriva om missfall på sociala medier?

Rosa peon

Jag läste ett inlägg i Aftenposten i morse. Det handlade om vad man väljer att lägga ut i sociala medier, och vad man inte lägger ut. Det skrevs om ett Twitterinlägg från en tvåbarnsmor som var glad över att hon satt på ett möte och spontanaborterade, för det var så lång kö till abortkliniken där hon bodde. En fotograf hade fotograferat händer och fötter av sitt döda barn och lagt ut på Facebook. Det skrevs även om Susanne Kaluza, en norsk bloggare som faktiskt bloggat om sina tre spontanaborter helt öppet. Det ena inlägget kan ni läsa här. Jag läste inlägget för att så instämma i allt hon skrev. För de som inte vet, så hade jag en spontanabort i vecka 13, och valde att informera om vad som hade hänt, både på jobb, bland vänner och på bloggen. Om ni vill läsa så gör det här.

Jag kände igen den fysiska smärtan hon beskrev om, och hur hon bara ville gömma sig trots att hon hade barn som hon var tacksam över. Den känslan av att vara misslyckad och att inte få prata om det – det är ju ingen som får missfall på Facebook.

Det var över ett och ett halvt år sedan jag ensam hemma med sonen gick runt i flera timmar med kraftiga värkar och tillslut gick samma väg som Susanne Kaluza. Barnet försvann ner i toaletten, och syntes aldrig mer. Ändå kan jag inte släppa den händelsen, oavsett om barnet var friskt eller inte. Jag fick så många gånger höra att det var naturens gång, och att det inte var något jag kunde göra, för barnet var nog inte friskt. Det är klart att jag förstår meningen med det, men att få höra det sätter ändå djupa spår. Nu går jag runt och tror att samma sak ska hända mig igen, för det finns alltid en risk att det ska hända igen.

Jag tycker att man skal få lov att dela med sig av det man känner sig bekväm med, om man tvekar och ångrar att man bloggat/twittrat/facebookat om något så tänk en extra gång nästa gång. Vill du skriva om att du spontanaborterar, så gör det. Folk skriver så mycket skit på internet att jag blir tokig om jag läser en enda tweet till om hur kvinnor endast ska stå i köket och servera smörgåsar. Tänk på att det du skriver kan läsas av framtida generationer, men var inte rädd för vad din familj ska tycka om du delar med dig av en svår stund som i framtiden kan glädja många andra som också går igenom något liknande.

Vad tycker ni? Ska man verkligen dela med sig av både det positiva och negativa på sociala medier?

4 reaktioner på ”Kan man skriva om missfall på sociala medier?

  1. Var gränsen för vad man själv anser som privat kan bara du själv veta. Det kan uppfattas som om man går över en gräns om man skriver om väldigt privata saker och använder nätet till en form för terapi. Men det var modigt av dig att berätta om vad du upplevt. Det är naturligtvis enklare att skriva positiva saker, men även där kan man ju också gå över en gräns och det blir självskryt. Jag tror att det beror på hur man formulerar sig, och vad man önskar att uppnå innerst inne som är avgörande för ”om det är lov” eller inte. Är det skrivet för en läsare, eller skriver man bara för sig själv?

  2. Jag tycker man ska dela med sig av de man vill på sociala medier. Bra och dåligt. Ingens liv är ju bara bra så varför ska allt vara så jäkla lyckligt på fb? Det är bara irriterande och falskt tycker jag. För 1 1/2 år sen gjorde jag abort. Inget jag skäms över men inget jag klarade av att dela med mig av just då.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s