Orolig mor

Jag är väl, som de flesta mödrar, ständigt orolig för mitt barn. Om det inte är antalet köttbullar han stoppar i sig, så är det fysiska och psykiska framgångar som ska klaras av, eller varför han väljer att göra si eller så. Det är verkligen sant det dem sade när min son var liten: Du slutar aldrig oroa dig, du byter bara orosmoment. När han var en liten bäbis som inte kunde sitta, gå eller stå trodde jag att han helt plötsligt skulle sluta andas helt utan vidare. Ju äldre han blev desto mer orolig blev jag för att han inte skulle börja krypa, stå eller gå. Han växte upp och både kröp, stod och gick. När jag inte längre kunde oroa mig för det så började jag fundera på om han skulle få vänner på dagis, hur han skulle vara mot andra barn och hur de skulle vara mot honom. Skulle de vara snälla, eller skulle jag bli tvungen att mordhota alla andra föräldrar om deras barn inte behandlade min son för det han var värd?

Där är vi idag. Min son har börjat på ny avdelning, men på samma dagis som han var tidigare. Han har kanske gråtit två gånger när vi lämnat honom, och då har det varit för att han har varit på väg att bli sjuk och vi inte märkt det på honom förrän någon timma senare när han har fått massa feber och vi varit tvungna att åka hem från jobbet.
Men jag kan säga att han aldrig gråtit när vi skilts åt på morgnarna. Det han däremot har börjat med är att säga att han inte vill gå till dagis. Det är äldre barn på nya avdelningen och de är ganska många. Min son är blyg och tyst och gör inte så mycket väsen av sig när han kommer på morgnarna. Ibland viskar han i någon timme innan han börjar prata som vanligt.

Detta är något nytt för mig. Lilla fröken K showade och spexade, och blev inte blyg förrän hon blev vuxen… och det hände väl igår. Jag har inte några vänner här i Oslo som har barn i samma ålder, och ser därför sällan min son leka med jämngamla barn, så när jag fick veta att han var tyst och försynt så blev jag lite frustrerad. Jag började måla upp en bild i huvudet, där han står ensam på skolgården medan de andra barnen leker med varandra och ignorerar honom, för han är ju konstig som inte pratar med dem. Jag såg framför mig hur han skulle leva resten av sitt liv med att hata mig som inte ordnade playdates när han var mindre så att han kunde få öva upp sin sociala kompetens. Jag såg verkligen hur ensam han var, och det gjorde så ont i hjärtat att jag fick svårt att andas.

Så nu söker jag händer som räcker ut till mig. Var är ni, alla blyga och försynta människor som varit tysta som barn men som vuxit upp och haft fantastiska liv? Döda mina orosmoment, uppmuntra mig med fina ord som fin uppväxt, många vänner, ångrar ingenting. Så länge min son inte växer upp och blir som mig så är jag glad, men jag skulle vara ännu mer glad om jag fick veta att det finns lika mycket hopp för blyga barn, som för de barn som står längst fram för att synas.

En reaktion på ”Orolig mor

  1. Hörru, jag är en av dem som var tyst och försynt när jag var liten men nu tar jag för mig av det som är bäst för mig och mina älskade.

    Samtidigt så är det en inkörningsfas på dagis och E kommer komma in i deras lunk. Ge det lite tid! ❤

    Oron och det dåliga samvetet är våra nya "kompisar" nu när vi har skitungar att fostra..

    Stor kram till dig! ❤

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s